Det är vad hennes många beundrare hoppas och hennes många fiender fruktar. Hon har det mesta på sin sida: lång och tung politisk erfarenhet, obestridlig intelligens och ett namn som varenda väljare känner till.
Hon är samtidigt en presidentkandidat som råkar vara kvinna. Att just detta faktum inte diskuteras som en eventuell belastning säger det mesta om hur långt USA har kommit. Det säger dessutom åtskilligt om Hillary Clintons styrka som politiker.
För alldeles självklart är hennes kön en fördel. Att USA kan få sin första kvinnliga president innebär att hennes kandidatur får en historisk prägel. Liksom Barack Obama kommer hon att förkroppsliga löftet i den amerikanska drömmen om att allt är möjligt genom hårt arbete och begåvning. Ras, religion eller kön är inte längre ett hinder för att inta Vita huset.
Det är förstås en byggnad som Hillary Clinton är väl förtrogen med. Hur stort problem är det?
Eller uttryckt annorlunda: Hur stort problem är de åtta åren med Bill? År som tycktes kantas av nästan ständig dramatik och där det aldrig gick att skilja det personliga från det politiska. För många amerikaner kommer tanken på att åter se makarna Clinton i maktens boning kännas lätt surrealistisk.
Jag tror inte att det förflutnas solkiga skandaler blir ett särskilt stort problem. Allt är genomlyst in i minsta detalj. De flesta amerikanska väljare som var med när det begav sig med de tragikomiska turerna kring Monica Lewinsky har lagt dem till handlingarna. I dag förknippas Bill Clinton främst med de goda tiderna under 1990-talet med full sysselsättning och fred.
I detta faktum ligger nog den stora utmaningen för Hillary Clinton. Hennes många år i händelsernas centrum gör att hon riskerar att förknippas med gårdagen, inte framtiden. I valet 2008 var det Barack Obama, med sin karisma, ungdom och retoriska skicklighet, som stod för något nytt. Redan då, i kampen dem emellan om partiets nominering, gav hon intryck av att vara en politiker från förr.
Åtta år senare är Hillary Clinton inte bara åtta år äldre utan tvingas också gå den svåra balansgången mellan att försvara och försiktigt distansera sig från Barack Obamas politik. På det hela taget har hon gått i land med uppgiften. Men ännu är det svårt att spåra någonting nytt i hennes budskap som kan sätta känslorna i brand.
Å andra sidan medger även hennes mest kritiska betraktare att hon blivit en bättre kandidat: varmare, tillgänglig och mer avslappnad. Hon har aldrig varit en lysande retoriker men är i dag en betydligt bättre talare än 2008 då det mest handlade om innantilläsning.
Hon har också lärt sig att ingenting kan tas för givet. Trots att hennes motståndare i Demokraterna inte ges en chans inskärper hennes kampanj gång på gång att man verkligen tar nästa års primärval på allvar. Erfarenheterna av kampen mot Obama sitter djupt.
Det finns framför allt två skäl till att Hillary Clinton måste gälla som favorit. För det första är den politiska demografin på hennes sida. Demokraterna har opinionen med sig i de flesta rösttunga delstaterna. Om Clinton vinner samma stater som Obama 2012 blir hennes försprång nästan ointagligt.
För det andra krymper den republikanska väljarbasen stadigt. Den är vit, åldrande och koncentrerad till småstäder och landsbygd. För många svarta, latinos och unga framstår Republikanerna som fördomsfulla och utan förståelse för deras levnadsvillkor. Att väljarna efter den ekonomiska krisen numera är mer mottagliga för kritik av ekonomisk och social ojämlikhet gynnar också demokraterna.
Amerikansk politik, det visar historien, utmärks av sin oförutsägbarhet. Det vet Hillary Clinton av egen erfarenhet. Men hon vet också att den här gången pekar det mesta på att det verkligen är hennes tur nu.