För 25 år sedan ändrade Socialdemokraterna uppfattning. Sverige borde gå med i den Europeiska gemenskapen.
Regeringens skrivelse till riksdagen den 26 oktober 1990 blev en stor överraskning. Vad som alldeles nyss hade varit omöjligt blev nu nödvändigt. Så sent som i maj 1990 skrev statsminister Ingvar Carlsson i Dagens Nyheter att ett EG-medlemskap skulle äventyra neutralitetspolitikens trovärdighet. Många drog slutsatsen att frågan fortfarande inte var aktuell.
I själva verket hade marken beretts under lång tid. Ingvar Carlsson och andra ledande socialdemokrater insåg i slutet av 1980-talet att EG:s utveckling mot ökad integration och den inre marknadens förverkligande låg i Sveriges intresse. Vi kunde inte stå utanför det nya Europa som växte fram.
Carlsson var också på det klara med Europasamarbetets betydelse för att stärka fred och välstånd. Men han höll fortfarande hårt på neutraliteten. Linjen var alltså ett så nära samarbete som möjligt utan medlemskap.
Men när muren föll blev hållningen omöjlig. Neutralitetspolitiken byggde på militära och politiska realiteter som upphört att existera. Nu gällde det att anpassa den politiska retoriken till en snabbt föränderlig verklighet. I Ingvar Carlssons artiklar och anföranden åren 1988 – 1990 märks en säkerhetspolitisk positionsförflyttning som gradvis gör EG möjlig att förena med den svenska alliansfriheten.
Nu är det 2015 och Stefan Löfven har stängt dörren till Nato. Frågan om konsekvenserna av ett svenskt medlemskap tillåts inte ens att utredas. De borgerliga partiernas önskemål avfärdas bryskt.
Istället borde statsministern likt sin företrädare Ingvar Carlsson förbereda både parti och nation på en omsvängning i en central politisk fråga. Det råder nu bred enighet om att Rysslands aggression allvarligt försämrat Europas säkerhetsläge. Sverige vill också att det ska bli lättare för Nato att använda svenskt territorium även under kris och krig.
I Dagens Nyheter talar sig försvarsminister Peter Hultqvist varm för det utökade samarbetet med Nato men säger i samma andetag att ”vi utgår från den militära alliansfriheten”. Man påminns om Socialdemokraternas EG-retorik: så nära samarbete som möjligt, bara inte medlemskap.
Låt oss hoppas att den nu som då i själva verket döljer en växande insikt om att vi står inför ett nytt läge. Att Finland, som Sverige alltmer samordnar försvars- och säkerhetspolitiken med, är berett att utreda en ansökan om Natomedlemskap visar att uppluckringen av gamla sanningar är på gång.
I allt utom namnet har alliansfriheten redan mönstrats ut. Intern socialdemokratisk politik gör att den ännu är officiell politik. Men partiet har visat förr att det är kapabelt till omprövningar när verkligheten förändras.