Labour och De konservativa tog hand om 10 Downing Street medan liberalerna ägnade sig åt principfast oppositionspolitik.
I årtionde efter årtionde stretade de alltså på och drev frågor som de två stora ignorerade eller motarbetade: minoriteters likabehandling, jämlikhet mellan könen, flyktingar, miljö, medborgerliga fri- och rättigheter.
Genom hårt och långsiktigt arbete lyckades liberalerna ändå påverka samhällsutvecklingen på flera viktiga områden. Men det skedde i skymundan. Valsystemet med sina enmansvalkretsar höll dem effektivt utanför regeringsmakten.
Men i maj 2010 skrevs historia. Valet hade inte i vanlig ordning gett ett parti en egen majoritet. Liberaldemokraterna kunde nu med 23 procent av rösterna och 57 mandat i parlamentet välja sida och hamna i regering för första gången sedan 1918.
De valde De konservativa.
I praktisk-politisk mening gavs nog inget annat alternativ. En koalition med Labour hade inte haft egen majoritet. Labour var också ganska sönderregerade och internt splittrat efter tretton år vid makten.
Dessutom befann sig ekonomin i ett prekärt läge. Budgetunderskottet skenade och finansmarknaderna var bekymrade. Oavsett vilken regering som bildades skulle den bli tvungen att fatta en lång rad smärtsamma beslut. Och för detta krävdes definitivt parlamentarisk majoritet.
Liberaldemokraterna gjorde alltså sin politiska och nationella plikt. Det skedde inte med någon entusiasm. En minoritet i partiet varnade för de långsiktiga konsekvenserna av att gå ihop med högern. Ett resonemangsäktenskap, förvisso, men med en mycket dominerande andra hälft.
Varningarna visade sig befogade. Regeringen genomdrev hårda, närmast drakoniska, nedskärningar. Snabbt började det heta att Liberaldemokraterna bara var röstboskap åt De konservativa. När de backade från vallöftet att inte genomföra kraftigt höjda avgifter för universitetsstudenter blev kritiken mycket hård. Partiledaren Nick Clegg blev sinnebilden för politikern som sålde sin själ.
Från detta lyckades varken Clegg eller hans parti ta sig ur. Opinionssiffrorna rasade och när regeringen kunde berömma sig för att ekonomin börjat återhämta sig blev det David Cameron och finansminister George Osborne som solade sig i glansen. Ingenting av det goda som Liberaldemokraterna uträttade noterades. Som under oppositionstiden verkade de i skymundan.
Årets val blev också ett blodbad. Parlamentsgruppen reducerades till åtta ledamöter. Nu väntar år, vissa säger årtionden, av politisk ökenvandring.
För den nye partiledaren Tim Farron väntar under alla omständigheter en lång startsträcka. Den grundläggande frågan är hur man ska återfå sitt förtroende. Inom partiet råder bred enighet om att koalitionen med De konservativa var nödvändig men att man tappade bort sig under resans gång. Liberala principer och värderingar maldes ned.
Back to basics, alltså. Att budskapet så sakteliga börjat gå fram tyder ändå vissa tecken på. Bland annat kan Liberaldemokraterna glädjas åt att fler ansluter sig till partiet än lämnar det. En viss återhämtning i opinionen noteras.
Brittisk politik domineras i dag av De konservativa som med egen majoritet tämligen obehindrat driver en politik som ökar de sociala klyftorna. Samtidigt är Labour upptagna med att slicka såren efter valförlusten och på jakt efter en ny partiledare. Och i Skottland behärskar nationalistpartiet SNP scenen fullständigt.
Liberaldemokraterna konfronteras med grundläggande frågor om syfte och färdriktning och svaren lär dröja. Men brittisk liberalism har överlevt och kommit tillbaka från liknande livskriser. Uppdraget är och förblir detsamma: att vara en oberoende, progressiv kraft i ett politiskt system som gynnar stora och etablerade krafter.
Men då måste man åter börja stå för sina principer.