Varför? För att det ställs för låga krav på studenter vid universitet och högskola.
Enligt regeringen bör heltidsstudier innebära 37,5-45 timmars studier per vecka – i nivå med heltidsarbete. Så är dock inte fallet idag. I en rapport från Göteborgs universitet anger genomsnittsstudenten att deras heltidsstudier i verkligheten är trekvartsstudier. Dessutom varierar det kraftigt. Vissa lägger ner så lite som 10 timmar per arbetsvecka på sina studier, inklusive både föreläsningar och egen studietid.
I den nationella undersökningen Studentspegeln (den senaste undersökningen är från 2007) uppgav 73 procent av studenterna att de ägnade mindre än 30 timmar per vecka åt studier. Även här är spridningen stor; studenter inom humaniora och samhällskunskap la ned betydligt mindre tid än de som studerade till civilingenjör.
Ännu något som tyder på att studenter inte ägnar sig åt sina studier på heltid är det stora antal som arbetar utöver studierna. Enligt SCB har eller söker fyra av tio studenter arbete utöver heltidsstudier. Det är att jämföra med om fyra av tio heltidsarbetande skulle söka jobb utöver sitt heltidsarbete.
Att studenter inte ägnar sig åt heltidsstudier på just heltid är ett problem. Man hör allt oftare om att universitetet inte förbereder studenter ordentligt för arbetslivet. Enligt SCB är de som är sämst matchade till arbetsmarknaden de som är utbildade inom humaniora och media, samma studentgrupper som lägger ner minst tid på sina studier. Det är knappast en slump. Förutom att studietiden inte utnyttjats effektivt har de inte lärt sig att en heltidssysselsättning innebär 8 timmars arbetsdag.
Att studier inte är en heltidssyssla gäller förstås inte alla: varken alla studenter, högskoleutbildningar eller högskolor. Men även de stora skillnaderna mellan utbildningar är en del av problemet: en examen från två olika högskolor kan återspegla kompetenser på helt olika nivå. Och när en examen egentligen inte säger något om en persons kompetensnivå så mister den sitt värde.
Tid, pengar och resurser avsätts till studenter på högskolenivå, med goda skäl. Men att betala ut studiemedel och skjuta upp unga vuxnas inträde på arbetsmarknaden är dyrt. Det är därför viktigt att studenternas tid används till studier.
Det är lättare sagt än gjort. I slutändan handlar det om att universiteten får peng per poäng: ju fler studenter som godkänns, desto högre statsbidrag får universiteten. Det innebär att det samhällsekonomiskt eftersträvansvärda, en bildad studentkår, hamnar i motsättning till det som gynnar institutionerna – att godkänna så många som möjligt. Då prioriteras att godkänna studenter framför att bilda dem och vi hamnar här: heltidsstudier blir inte längre en heltidssyssla.
Eva Forslund
Vik ledarskribent