Sverige är på väg åt fel håll. För att förstå detta behövs inga rapporter om utsatta bostadsområden, bara regelbunden läsning av välkända ledarskribenter.
Förra veckan (8/9) skrev SvD:s ledarskribent Lydia Wålsten en text om hur hennes cancersjuka mamma nekades sugrör för att sjukhuset plastbantar. I Västerbottens-Kuriren (16/9) hakade ledarskribenten Malin Lernfelt på och kallade tilltaget för klimatpopulism.
En nyhetsredaktör hade anmärkt att duon sinsemellan sig bara presterar ett enda exempel, som de häver ur samma icke oberoende källa. Hen hade rimligen bett en reporter undersöka om sugrören var slut. Men Wålsten och Lernfelt är inte ensamma om att slira på faktakollen.
Den 25 augusti skrev SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl en text om 13-årige Filip från Uppsala. Enligt texten rekommenderade polisen familjen att flytta för att Filip ska slippa trakasserier, och Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) uppmanade dem att inte anmäla de trakasserande.
Det blev ett himla hallå. En dag senare (26/8) skrev Lifvendahl att reaktionerna på artikeln ”har varit överväldigande”. I en text dagen därefter (27/8) tar Wålsten historien som vedertagna fakta. Samma dag skriver Expressens biträdande politiska redaktör Patrik Kronqvist en text som fastslår att Lifvendahls exempel ”tecknar bilden av allvarliga systemfel.”
En vecka senare, 2/9, bjuds regionpolischef Carin Götblad in som gäst i SvD:s dagliga podd från ledarredaktionen. I ljuset av fallet Filip diskuteras det eskalerande våldet. Körsbäret ovanpå alltsammans är Lifvendahls eget nyhetsbrev söndag 8/9. Däri skriver hon att fallet Filip visar hur ”våldsmonopolet är utmanat på sina håll”, och att SvD ”haft flera uppföljningar på nyhetsplats”.
Steg för steg konstrueras en sanning: Sverige har tappat kontrollen. Från högst anekdotiska bevis är slutledningen dock väldigt avancerad. Sedan dess: tystnad.
Antingen har SvD ett ännu opublicerat grävjobb. Eller så har tidningens nyhetsredaktion undersökt saken och inte funnit tillräckligt med belägg för att göra en nyhetsartikel av det. I SvD:s webbarkiv, liksom i mediedatabaser över tidningens tryckta artiklar, finns inte ett ord om Filip. På en månad har vare sig UNT, SvD eller någon annan nyhetsredaktion inom eller utom länet lyckats bekräfta att polis och BUP agerat som beskrivet.
Ändå har Filip letat sig in i makthavares argumentationslåda. Ebba Busch Thor (KD) kallade fallet för ”plågsamt” och ville därför ge polisen mer resurser. Uppsalas kommunalråd Erik Pelling (S) bjöds in till SVT:s morgonprogram för att berätta vad kommunen gör åt våldet. Han vill bland annat ändra sekretesslagstiftningen. I sitt sommartal i Strängnäs 1 september beskrev Ulf Kristersson (M) vad hans parti gör mot det våld som konsumerar Sverige. Fallet Filip var självklart med.
En cancersjuk kvinna som inte får ett värdigt bemötande. En trakasserad trettonåring som inte får samhällets stöd. Det är klart berättelserna berör. Men på journalister och politiker vilar ett särskilt stort ansvar att inte förväxla känslostormar för konkreta sanningar om samhällsutvecklingen.