Var femte svensk skattekrona kommer i dag från det vi konsumerar. Förra året inbringade momsen 446 miljarder kronor till statskassan. Det borde kanske inte ha blivit så, enligt statsvetaren Åse Lidbecks avhandling. Lidbeck visar hur Socialdemokraterna två gånger brutit mot partiets linje och program för att införa och sedan bygga ut momsen.
Momsen är regressiv. Det betyder att den blir högre för människor med lägre inkomster. För den som har 10 000 kronor att konsumera för blir utgiften för 25 procent moms en högre andel av inkomsten än för personer som har 20 000 att konsumera för. Den är därtill en så kallad indirekt skatt, som inte syns när vi konsumerar.
När S gick fram med välfärdbygget behövdes pengar. Men exakt hur de skulle skaffas fram var oklart. I valmanifestet från 1944 gick att läsa: ”Ökade utgifter är icke detsamma som högre skatter.” I stället skulle skatteunderlaget ökas.
Men partiprogrammet förbjöd indirekta skatter. S-linjen var att alla skatter som tas ut ska vara progressiva och direkta. Drygt tio år senare reformerade regeringen Erlander skattesystemet. In åkte omsen, alltså momsens föregångare, vilket fick LO att gå i taket. Partiet hade gått emot sitt eget syfte i jakten på pengar.
Men omsen blev kvar och låg i början på fyra procent. Politikerna insåg snabbt instrumentets nyttighet. Gradvis inkluderades fler varor och skattesatsen höjdes till 15 procent. Partilinjen var alltjämt att skatten skulle vara enhetlig och inte användas inom fördelningspolitiken.
I slutet av 80-talet kom nästa linjebrott. Då riksdagsval stundade och opinionssiffrorna såg dåliga ut föreslog den socialdemokratiska regeringen en sänkt moms på livsmedel för att appellera till medelklassen.
Den enhetliga momsen hade blivit differentierad – och ett fördelningspolitiskt redskap. Några år senare sänktes den igen genom att ersättningen i A-kassan sänktes, vilket fick LO att kalla partiets politik för icke-socialdemokratisk.
Varför drev S igenom två uppenbara ideologiska självmål? För att det fanns ett överordnat mål: tillväxten. Sverige behövde skapa nya resurser. Det sker inte främst genom konsumtion utan genom investeringar. Då måste skattepolitiken signalera det.
Poängen är giltig även i dag. Vill vi skapa tillväxt som ger fler människor ett bättre liv så måste skatterna uppmuntra till det. Det har dagens socialdemokrati till viss del erkänt.
Exempelvis har den rödgröna regeringens beskrivit sänkningarna av matmomsen under 90-talet som en årlig utgift om 30 miljarder kronor som främst kommer hushåll med höga inkomster till del. S lär alltså vara sugna på att göra maten dyrare framöver, även om en högre regressiv skatt alltså träffar låginkomsttagare hårdare.
Det skulle kunna kroka i en större reform av skattesystemet, där intäkter från en bredare och mer enhetlig moms kan sänka andra mer skadliga skatter, exempelvis den statliga inkomstskatten. Den som vill veta hur det ska gå kanske kan läsa sossarnas partiprogram och tänka tvärtom.