Det mullrar över Hongkongbukten. För tredje helgen i rad fylldes stadens gator av människor. Det som började som en fredlig protest mot Hongkongstyrets lagförslag om enklare utlämning till Fastlandskina, har övergått till våldsamma sammandrabbningar mellan polis och befolkning.
Protesterna riktades i början mot Hong Kongs lagstiftande församling, men har spridits till att involvera den kinesiska statens kontor i det självständiga territoriet. Symboliken är tydlig.
Lagförslaget är egentligen skrivet och paketerat av Kina som lagt enormt tryck på Carrie Lam, statens utsände tillika högste styrande i Hong Kong, att få lagen antagen. Därför är det inte bara det egna parlamentet som måste bekämpas.
Men en attack på statens byggnad är en attack på partiet och president Xi Jinping. Det är mer än vad kommunistregimen klarar av att se. Därför har de senaste veckorna inneburit en kraftig eskalering av våldet. Det är förmodligen helt medvetet. Kina har förstått att ilskan gentemot centralstyrets klåfingrighet är enorm. Men Kina känner inget annat sätt än att med våld och kontroll hålla människor i schack.
Därför utfärdades protestförbud – vilket är väldigt ovanligt i Hong Kong – som ett svepskäl för att sätta in moteld. Det tydligaste hotet från Peking kom dock i förra veckan. Vid en pressträff om Kinas nya försvarsstrategi hänvisade högsta talespersonen för försvarsdepartementet till en gammal lag.
I den står att Kinas armé får ingripa i Hongkongs angelägenheter om territoriet så begär för den allmänna ordningens skull eller vid naturkatastrofer. Kina har hittills enbart skickat soldater till Hongkong vid kraftiga orkaner.
Aktionerna har fått ringar på vattnet. Australien är ett populärt land för bemedlade kineser att studera och investera i. Studenter vid flera av landets stora universitet har gått ut och stöttat Hongkongborna. Det har i sig fått pro-kinesiska nationalister att angripa dem, vilket kinesiska konsulatet lovprisat som ”spontant patriotiskt beteende”. Vad Kina säger är att demonstranter, oavsett om de befinner sig i öppna demokratier eller ej, ligger inom den kinesiska statens räckhåll och öga. Diskussionen liksom hoten är något många svenskar känner igen.
Exempelvis har journalisterna Lars Ströman och Jojje Olsson blivit påhoppade av kinesiska ambassaden efter att saklig och rättvis kritik riktats mot regimen och president Xi Jinping. Och inte minst är kidnappningen av den svenska förläggaren Gui Minhai och bortförandet av människorättsaktivisten Peter Dahlin två fall som borde hålla fler svenska statstjänstemän vakna.
Protesterna i Hongkong visar på människors kollektiva mod att trotsa ett av världens mest förtryckande system. Det är inspirerande. Förhoppningsvis förstår fler hur hänsynslöst Kina behandlar människor.