”Politikernas vanliga floskler om landets bästa”. Så beskriver Nationalencyklopedins ordbok uttrycket floskel – enligt NE ”en högtravande och intetsägande fras som verkar löjlig genom kontrasten mellan form och innehåll”.
Regeringens kommunikation är en floskelfest. Bara de senaste dagarna finns gott om exempel. Inrikesminister Mikael Damberg (S) deltar i mitten av veckan i en krishanteringsövning i Kiruna med syftet ”att utveckla förmågan till gränsöverskridande samverkan”.
S-ministrarna Lena Hallengren och Matilda Ernkrans presenterade under tisdagen ett nationellt vårdkompetensråd för att ”samordna, kartlägga och verka för att effektivisera kompetensförsörjning av personal inom vården.”
Socialminister Hallengren åker på onsdag studiebesök för att ta del av Södertälje BB:s ”utmaningar”. Näringsminister Ibrahim Baylan (S) har inlett en rundresa i landet för att höra mer om näringslivets utmaningar.
Socialstyrelsen ska ”samordna ett pilotprojekt inom psykiatrin”. Men varför har Livsmedelsverket fått 3 miljoner för ”stärkt samordning av dricksvatten”? Hur samordnas vatten? Kan ordet ens användas för att vi ska förstå någon konkret handling?
Snart sagt alla politikens aktiviteter eller förslag faller inom en av tre kategorier: brist på samverkan och samordning, otillräcklig kompetens, eller en utmaning.
För tio-tolv år sedan nämndes ordet samverkan runt 20 000 gånger per år i svensk media, enligt databasen Retriever. Förra året förekom det 44 450 gånger. Under samma period har användningen av ordet kompetensförsörjning ökat med nästan 850 procent. Enligt Retriever hade Sverige cirka 25 000 utmaningar år 2007. När de 2016 var som flest fanns 85 000 stycken.
En del hävdar att det förproducerade språket är politikens kärna. Det handlar om att nå många med begripliga ord för att visa sig duglig. Men politik handlar ytterst om att skapa nya lösningar på problem som uppstår när fler människor delar på samhällets resurser.
Med fyrkantig kommunikation säger dock politiker att de tänker på samma sätt och applicerar samma lösning oavsett område och problem.
Det är därför vi ständigt hör om en nationell handlingsplan, ett nytt råd eller en nationell samordnare. Ibland tillsätts en utredning, ibland särlösningar som sommarens lansering: fyra samverkansprogram för att ”överbrygga de utmaningar samhället står inför”, varav ett givetvis rör kompetensförsörjning.
Det här känner väljare så klart av. Enligt en global demokratiundersökning av det internationellt ansedda forskningsinstitutet Pew upplever 65 procent av svenskarna att inget förändras vem som än vinner ett val. Den demokratiska stelheten är enligt undersökningen bara högre i Grekland, Australien, Ryssland och Tunisien.
Vad händer i ett samhälle där en majoritet slutar förvänta sig förändring när de röstar? Och vad händer i samhällen där politiker pratar om förändring men inte säger något nytt?