Inte heller var beslutet, enligt May, ett försök att skada något medlemsland eller EU som organisation. Premiärministern markerade därmed indirekt att hon ser EU som ett viktigt, kanske avgörande inslag, i Europas politiska identitet – med den skillnaden mot förr att Storbritannien inte ska delta.
Logiken haltar naturligtvis. Om en organisation är viktig för en själv så är ju det rimliga att man också vill tillhöra den.
Man May har inget val. Folkomröstningen har gett en knapp majoritet för utträde och hon har själv insett att alternativet att lämna EU men vara kvar i den inre marknaden inte existerar. Det skulle innebära att man också i fortsättningen får lov att acceptera invandring av andra EU-medborgare – just den faktor som uppenbarligen avgjorde folkomröstningens utgång. Men påståendet att man både kunde gå ur unionen ”punktvis” och ha kvar fördelarna av ett medlemskap var aldrig mer än valpropaganda.
Ska man lämna EU så måste man lämna helt och May försöker nu göra det minst dåliga av situationen, inräknat att hota EU med att Storbritannien skulle kunna bli ett lågskatteparadis om man inte får den sorts avtal man önskar. Realismen i detta kan dock betvivlas – de brittiska väljarna har knappast förväntat sig en sådan konsekvens av ett EU-utträde. Faktum är att de förespeglades något helt annat än det som May nu erbjuder – landet skulle vara kvar i den inre marknaden och utträdet skulle inte få några dramatiska konsekvenser alls.
Utträdet ur den europeiska unionen ter sig fortfarande lika vanskligt som tidigare. Skottlands premiärminister Nicola Sturgeon har redan sagt att utträdet ur den inre marknaden ökar sannolikheten för en ny folkomröstning om självständighet.
Hur kommer opinionsutvecklingen att bli när konsekvenserna av utträdet börjar bli märkbara? Analyserna av folkomröstningen tyder på att de som inte röstade skulle ha röstat för att stanna kvar i EU om de hade tvingats till valurnorna. Ekonomiska bedömare pekar redan på troliga prishöjningar och risk för ökad arbetslöshet – kanske inte genast, men som en långsiktig effekt av att man lämnar EU:s inre marknad.
Hur som helst är det troligt att föreställningarna om stora summor av friska pengar till den brittiska sjukvården och delaktighet i en världsomspännande frihandel – utan EU – kommer på skam. Brexitpropagandan byggde på illusioner, som steg för steg kommer att avslöjas. I ett fyllnadsval till parlamentet i höstas vann de EU-vänliga Liberaldemokraterna på en kampanj där man lovade att försöka hejda utträdet. Det kan bli fler sådana valutslag.
”Det är svårt att tro att den ekonomiska matematiken inte till slut kommer att påverka brittiska väljares vilja.” Så uttryckte sig Mats Karlsson, direktör för det svenska Utrikespolitiska institutet, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 9 januari. När förhandlingarna till sist startar så kommer de halvsanningar och osanningar på vilka folkomröstningens utgång avgjordes att få ge plats för en ny insikt om ekonomiska och politiska realiteter. Då kan nya öppningar visa sig.
Att Storbritannien till sist skulle avstå från projektet att lämna EU ter sig naturligtvis i dag helt osannolikt. Men det finns ändå en logik i Mats Karlssons resonemang. Hans slutsats blir att EU bör agera så att man inte skapar onödiga hinder för Storbritannien att trots allt ändra sig – kanske efter en ny folkomröstning. Det är en tilltalande tanke, men också ett sådant beslut måste vara konsekvent. Att gå ur och sedan gå tillbaka till hälften lär inte vara möjligt – i alla fall inte på länge än.
Till skillnad från de extrema Brexitanhängarna har May en i grunden positiv syn på europeiskt samarbete. Vi som fortfarande önskar att Storbritannien ska finnas kvar inom EU kan just nu bara hoppas på att hon är förmögen att ta intryck om väljaropinionen förändras.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör