Förmodligen var det tänkt som en sorts hyllning. USA var motståndare till regimen på Kuba nästan ända sedan den upprättades, och se hur det gick!
Men förklaringen till att Castro satt kvar var ju helt enkelt att det inte förekommer några fria val på Kuba. Hade det gjort det så hade säkerligen också han fått lämna makten.
Diktatorer med personlig utstrålning och förmåga att provocera stormakter har alltid en förmåga att fascinera godtrogna människor i väst. Så var det, åtminstone periodvis, med Gadaffi i Libyen. Så var det med Ceausescu i Rumänien, som förmodades stå upp mot sovjetiska påtryckningar. Både Pol Pot, Saddam Hussein och Robert Mugabe har haft sina försvarare i svensk debatt.
Diktatorer identifieras tanklöst med sin nation eller sitt folk, som om de tusentals som mördas, torteras, fängslas eller har andra åsikter inte hör till folket. Castros revolution mot den gamle diktatorn Batista väckte internationell sympati och föreföll först kunna leda till en utveckling mot demokrati och politisk frihet. Men redan efter något år stod det klart att Castro inte tänkte låta någon stå i vägen för hans egna maktambitioner.
Hade Kuba legat någon annan stans än några få sjömil från Florida så hade regimen antagligen snart genomskådats. Men provokationen mot USA blev en sorts skydd för Castros styre och den amerikanska blockaden blev en utmärkt ursäkt för att förlänga förtrycket decennium efter decennium.
Som Nathan Schachar visar i Dagens Nyheter i söndags fanns också redan från början ett diskret samförstånd med Francoregimen i Spanien – Castro och Franco härstammade båda från den spanska regionen Galicien.
Realiteterna bakom Kubas sociala framsteg har ofta ifrågasatts – i ett land utan fria medier och fri opinionsbildning är verkligheten svår att bedöma. Men även om framstegen var verkliga så är de ingen ursäkt för förtryck. Det finns, som bekant, gott om exempel på att sådana framsteg utan svårighet låtit sig förenas med demokrati, rättssäkerhet och politisk frihet.
Den amerikanska blockaden motverkade redan från början sitt syfte och gjorde det lätt för regimen att dölja det verkliga skälet till de ekonomiska svårigheterna, alltså planekonomin och Castros vana att lägga sig i också de minsta detaljer. När det sovjetiska stödet drogs in 1991 blev krisen akut. Barack Obama har övergett blockadpolitiken och öppnat kontakter som kanske, med tiden, kan leda Kuba ut ur återvändsgränden.
Men kortsiktigt är inget sådant att vänta. Makten ligger fast förankrad hos Fidels bror Raúl och yngre familjemedlemmar har fått viktiga positioner – ett mönster som känns igen från många andra diktaturer. Donald Trumps vägval kan bli avgörande, men ingen har i dag en aning om vilken kurs han har tänkt sig.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör