Thorbjörn Fälldin blev den förste statsministern på 44 år som inte var socialdemokrat. Men det är inte där som den egentliga storheten ligger. När de då tre borgerliga partierna, Centern, Folkpartiet och Moderaterna vann majoritet i riksdagen 1976 hade det gamla tvåkammarsystemet sedan några år avskaffats och därmed Socialdemokraternas möjlighet att rädda sig kvar vid makten med hjälp av gamla majoriteter i Första kammaren. Hade förändringen skett tidigare så hade troligen ett maktskifte ägt rum redan på 50-talet.
Centerns och Fälldins framgångar 1973 och 1976 sätts ofta i samband med partiledarens kategoriska motstånd mot kärnkraften. Men LO:s och Socialdemokraternas förslag till så kallade löntagarfonder hade väl så stor betydelse för den borgerliga valsegern. Hade löntagarfonderna införts på det sätt som anvisades i det ursprungliga förslaget så skulle politisk, facklig och ekonomisk makt växa samman på ett sätt som skulle ha blivit förödande för mångfald och öppenhet.
Fälldins personliga egenskaper, folklig frihetskänsla, hederlighet och förståelse för vanligt hårt arbete, drog väljare som både misstrodde den gamla högern och oroade sig för att Socialdemokraterna var på väg att växa ihop med statsmakten efter så lång tid i regeringsställning.
Kärnkraften blev ändå den fråga som kom att bryta sönder Fälldins första regering, när varken Folkpartiet eller Moderaterna ville medverka till det totalstopp som Fälldin hade lovat. Fälldins trovärdighet skadades men han förblev den dominerande politikern på den borgerliga sidan.
Många minns det lugn och den beslutsamhet han visade som statsminister när den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 gick på grund efter ett intrång i Karlskrona skärgård i april 1981. ”Håll gränsen” var Fälldins formulering för att visa att Sverige inte tänkte böja sig för sovjetiska hotelser.
I minnesorden över Fälldin finns också synpunkten att hans tid som centerledare och statsminister var det sista stora försöket att stoppa moderniseringen av Sverige (Olle Svenning i Dagens eko). Det är en egendomlig tanke. Det fanns inget modernt över den maktkoncentration som löntagarfonderna skulle ha inneburit och inte heller över de olika förslag till sammanblandning av stat och näringsliv – som statlig kontroll av företagsförvärv och statliga representanter i bolagsstyrelserna – som då stod på Socialdemokraternas dagordning. Och när det gäller kärnkraften tyckte inte heller Fälldins kritiker annat än att den var en energiform som kunde och borde användas i avvaktan på att andra alternativ blev tekniskt och ekonomiskt bärkraftiga.
Regeringsskiftet 1976 blev början på en nödvändig liberalisering av svensk politik. Thorbjörn Fälldins betydelse för den utvecklingen kan inte överskattas.