Det är en ambitionsnivå högt över den som vi är vana vid att se hos andra europeiska ledare. Att han skulle lyckas med allt som han har föresatt sig är det inte många som vågar tro.
Det finns skeptiker som menar att Macron är för tidigt ute. Först när stagnationen i Frankrike blivit ännu mer påtaglig kan det gå att finna stöd för den sorts förändringar som han vill genomföra. Men det är just nu som ett fönster oväntat har öppnats för reformer som hittills varit omöjliga att tänka sig.
Macrons egen väg till presidentposten hänger nära ihop med det samtidiga sammanbrottet i båda de traditionella franska maktpartierna. Francois Hollande från Socialistpartiet försökte inte ens bli omvald som president och högerkandidaten Francois Fillon fastnade i misstankar om att otillbörligt ha gynnat sin egen familj med skenanställningar. Macrons eget bidrag är dock inte att förakta: en smittande entusiasm både för Europatanken och för idén om att Frankrikes ställning i världen är beroende av förändringar som hittills har blockerats, än från den ena sidan och än från den andra.
Samtidigt tyder allt i dag på Angela Merkel i höst blir omvald som tysk förbundskansler. I så fall är det lätt att tänka sig att den ”allians” mellan Paris och Berlin som en gång var utgångspunkten för EU-samarbetet återuppstår. Också Merkel vill få EU att fungera bättre och förstår av allt att döma att en del av Macrons idéer är användbara också ur hennes perspektiv.
För Macron skulle en valseger för Martin Schulz, den socialdemokratiske kanslerskandidaten, säkert inte vara något problem. Det avgörande är att politiker med stabil förankring i mitten och med klara humanistiska värderingar kan återta initiativet, medan högerpopulisterna i olika länder hittills har misslyckats med att bryta sig in i de rum där de avgörande besluten fattas.
Både Macron och Merkel hoppas att reformer, i Frankrike och av EU, ska leda till att sådana partier efter hand förlorar sin dragningskraft. Och när Tyskland – och Frankrike – går till val nästa gång kommer flera nya årgångar att ha rösträtt, väljare som förhoppningsvis uppfattar det europeiska samarbetet som självklart.
Fokus för båda ligger i dag på eurozonen. Macron vill ha en gemensam budget och en ”finansminister” för euroländerna, som kontrolleras av en gemensam parlamentarisk församling och därtill en samordning av socialpolitik och arbetsmarknadspolitik. Men innan något sådant ens kan övervägas så måste hans nya rörelse La République en Marche vinna så stort stöd i valet till Nationalförsamlingen i juni att han kan börja sitt reformarbete på hemmaplan.
Det han vill göra är inte särskilt extremt – förebilden är snarare de skandinaviska modellerna med fungerande marknadsekonomi och stabila välfärdssystem – men i Frankrike brukar varje försök till förändring leda till kraftiga protester och gatudemonstrationer. Han behöver alltså en majoritet som är bred och stor nog för att hålla ihop också när motståndet mobiliseras.
Lyckas han få igång en reformprocess i Frankrike så är nästa steg att det tyska valet ger en fungerande majoritet, antingen för Merkel eller för Schulz. I så fall kan den omstart för Europa som Macron önskar sig rent av komma i rätt läge: Den europeiska ekonomin är i gott skick – det är politiken som kärvar – och detsamma gäller många stora ekonomier utanför Europa. Kanske är det trots allt just nu som något kan göras.
För länder som Sverige som står utanför eurozonen och där de flesta politiska aktörer är motståndare till det som brukar kallas ”europafederalism” kan dock den tilltänkta nystarten också leda till problem. Vilken roll ska Sverige ha om euroländerna väljer att gå fram mycket fortare än nu mot ett ”alltmer fördjupat samarbete”? Är det verkligen önskvärt att vi ännu mer eftertryckligt hamnar i EU:s utkant, medan grannländer som Finland kan komma att räknas till EU:s kärna?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör