I januarinumret av New England Journal of Medicine, skriver han om riskerna med att avveckla sjukvårdsreformen utan att ha ett alternativ. Adressaten är naturligtvis efterträdaren Donald Trump som uttalat sig om The Affordable Care Act, ACA, som om han inte förstod vad den innebär.
Sjukvårdsreformen är inte perfekt, men kritiken har till stor del varit vettlös. Obama har lyckats där en rad tidigare presidenter från båda partierna misslyckats. Konstruktionen påminner om den som infördes av hans republikanske konkurrent Mitt Romney när denne var guvernör i Massachusetts. Och inte heller Romney är kommunist …
När Obama nu lämnar Vita huset är hans popularitetssiffror höga. Hade han fått ställa upp för en tredje period så hade Donald Trump sannolikt aldrig kommit i närheten av presidentposten. Nu är i stället den stora frågan vad de figurer som Trump tar med sig till Washington kan ställa till – med sjukvården, med miljö- och klimatpolitiken, med handel och ekonomi och med USA:s internationella relationer.
Ändå är Obamas viktigaste resultat i dag nästan bortglömt. När han tillträdde för åtta år sedan befann sig den amerikanska ekonomin i en djupare kris än någon gång sedan depressionen på 1930-talet. Stimulanspaketet 2009 skapade förutsättningarna för en återhämtning, trots att republikanerna i kongressen sade nej till nästan allt. Inte ens Donald Trumps fientlighet mot internationella handelsavtal tycks i dag vara ett hot mot USA:s ekonomiska ledarställning.
Redan i räddningspaketet för den amerikanska bilindustrin fanns – genom skärpta krav på avgasrening – början till det som senare har blivit en tydlig och genomtänkt klimatpolitik. Kraven på förorenande industrier har skärpts och en satsning på grön energi har inletts. Parisavtalet hade inte kommit till utan Obamas engagemang. Försöker Trump riva upp det som åstadkommits kan skadeverkningarna globalt bli mycket stora.
Inom utrikespolitiken ärvde Obama en situation där USA genom Irakkriget allvarligt skadat sina möjligheter att agera konstruktivt i Mellanöstern. En konsekvens blev att USA avstod från att ingripa mot Bashar al-Assads gaskrigföring mot civila i Syrien och indirekt också gav Ryssland möjlighet att gripa in på diktatorns sida i inbördeskriget. Vad USA skulle eller kunde ha gjort i stället är oklart, men Syrienpolitiken kommer länge än att fläcka administrationens eftermäle. Men Obama har också fått till stånd kärnteknikavtalet med Iran och USA har markerat allt starkare mot ryska hot i Europa.
Hur viktiga ekonomin, klimatpolitiken, sjukvården och Iranavtalet än är så talar mycket för att det som i en djupare mening blir bestående från Obamas presidenttid ligger på ett annat plan. Stora framsteg har gjorts när det gäller jämställdhet och när det gäller att motverka lagfäst diskriminering efter sexuell läggning. Polisbrutalitet mot svarta visar hur infekterade rasrelationerna alltjämt är, men det moraliska stöd som medborgarrättsrörelsens efterföljare har fått från högsta ort saknar motstycke.
Som ingen annan president i modern tid har Obama genom sin talekonst och sin kombination av moraliskt patos och intellektuell stringens kunnat formulera både de bästa amerikanska idealen och universella demokratiska principer på ett sätt som gett hopp och inspiration långt utanför USA:s gränser. Det är tal som kommer att höra till den politiska idéhistoriens klassiker och sätter en standard som politiska ledare också i andra demokratier borde sträva efter att nå upp till.
Med en annan majoritet i kongressen så hade mer av det som Obama gick till val på 2008 och 2012 kunnat genomföras. Nu fick han under sin sista mandatperiod i stället lov att regera med hjälp av presidentdekret i fler frågor än han gärna kan ha önskat. Men majoriteter kommer och går. Är det något som utmärker det amerikanska samhället så är det dess förmåga att förnya sig självt.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör