I Turkiet har presidenten lyckats få en knapp majoritet i en folkomröstning att godkänna en ny författning som näst intill gör honom själv till envåldshärskare. Redan själva metoden dömer ut Turkiets anspråk på att räknas som en demokrati.
Till metoden och innehållet i författningsförändringen kommer dessutom växande tvivel om att folkomröstningen i alla delar gick rätt till. Vem som helst har kunnat se att förutsättningarna under valrörelsen har varit extremt ojämlika – i en atmosfär av undantagstillstånd, utrensningar och statlig kontroll av de flesta medier har nej-sidan knappast alls kunnat komma till tals. Oppositionen hävdar också att ett stort antal valsedlar egentligen var ogiltiga.
Och ändå kom nej-sidan bara ett par procent från att vinna. Men frågan är också om president Recep Tayyip Erdogan alls hade accepterat ett nej.
Nu har den allsmäktige presidenten – sultanen, som han kallas av folkhumorn – ändå några mycket allvarliga frågor att fundera över. Turkiet är mer och djupare splittrat än någonsin. Ska man gå efter Erdogans egen retorik efter det misslyckade kuppförsöket i somras så är nästan halva befolkningen att betrakta som ”terrorister” – samlingsuttrycket för alla som inte stöder presidenten.
I storstäderna Ankara och Istanbul, liksom i exempelvis Izmir, har nej-sidan vunnit, trots att den knappast kunnat bedriva någon egentlig valrörelse. I de kurdiska områdena i öster har motståndet mot Erdogans styre säkerligen befästs ytterligare – det är ju också Erdogan som har startat om kriget mot PKK som han tidigare förhandlade med, i syfte att skapa samling kring sin egen regim.
Erdogans normala beteendemönster när han möter kritik eller motstånd är att köra över dem som avviker med så hårda metoder som bara är möjligt. Hans inställning till demokrati är att den som får 51 procent av rösterna har rätt att göra vad som helst, något som speglas i den nya författningen. Och i ett bekant uttalande har han sagt att demokratin är som en spårvagn – när man nått ändhållplatsen stiger man av och fortsätter på annat sätt. Nu är presidenten vid ändhållplatsen.
Men kan ett så utvecklat land som Turkiet, med en utbildad befolkning och stort beroende av omvärlden i längden styras på detta sätt? Det beror mycket på omvärlden, inte minst på hur omvärlden väljer att förhålla sig till de dryga 48 procent av väljarna som röstat nej. EU är i dag, i flyktingkrisens spår, beroende av Turkiet men beroendet går också i andra riktningen. Och säkerhetspolitiskt är landet beroende av USA och Nato.
USA:s president Donald Trump har visat sitt dåliga omdöme genom att gratulera Erdogan till segern. Reaktionerna från Europa är betydligt kyligare. Turkiet under Erdogan kan inte komma ifråga som medlem i EU.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör