Det är bara att hålla med. Han lyckades efter murens fall 1989 skapa en bred acceptans för att Väst- och Östtyskland skulle återförenas. Ändå var motståndet från början starkt inom alla det andra världskrigets segrarmakter. Francois Mitterrand och Margaret Thatcher argumenterade offentligt mot den tyska återföreningen, men ändrade sig.
Michail Gorbatjov skulle i teorin ha kunna stoppa alltsammans med hjälp av de sovjetiska trupperna i Östtyskland – men hela sovjetväldet befann sig nu under avveckling och två år senare upplöstes själva Sovjetunionen.
Vladimir Putin har ibland försökt hävda att Ryssland på något sätt lurades vid återföreningen, men sanningen är naturligtvis att den ordning som östra Tyskland påtvingats vid krigsslutet aldrig hade accepterats av befolkningen. Och ett demokratiskt Östtyskland, vid sidan av det demokratiska Västtyskland, hade aldrig gått att upprätthålla.
Kohl insåg också att det återförenade Tyskland inte fick uppträda som ett hot mot den större europeiska integrationsprocessen. Kejsardömets och senare nazisternas dröm om ett tyskt Europa måste förbli stendöd - nu var målet ett europeiskt Tyskland. Medlet var den gemensamma valutan och integrationsprocessen inom EU.
Att Kohl senare föll på en billig korruptionshistoria hör liksom inte riktigt hit. Omdömet kan klicka också hos ledare som i övrigt har både visioner och förmåga att genomföra dem. Och ännu ett mått på Kohls framsynthet är att han hjälpte fram en ung östtysk politiker, Angela Merkel, som i dag varit tysk förbundskansler nästan lika länge som han själv.
Kohl var naturligtvis inte ensam. Hans parti, kristdemokratiska CDU, regerade i koalition med det liberala partiet FDP och den liberale ledaren, utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, hade själv rötter i Östtyskland och samma vision om återförening som Kohl. Längre tillbaka hade socialdemokratiska politiker som Willy Brandt och Helmut Schmidt förstått att motverka den tyska historiens påverkan på Västtysklands anseende. Också det kom, i sinom tid, att underlätta återföreningen.
Oron för vad ett återförenat Tyskland skulle kunna innebära fanns inte bara hos de högsta ledarna i Frankrike, Storbritannien och andra länder när muren föll, utan var vitt spridd. I dag är det tvärtom en självklarhet för många att hoppas på tyskt ledarskap inför EU:s olika kriser. Försök att måla ut Merkel som en sorts nutida efterföljare till nazisterna har förvisso förekommit, exempelvis i Grekland, men har knappast fått fäste ens där.
Också dubbelkommandot mellan Frankrike och dåvarande Västtyskland under EU:s första decennier var en form av europeisering av Tyskland. Landets utrikespolitik och stora delar dess ekonomi bands upp i gemensamma institutioner. Båda de gamla stormakter som varit i krig med varandra tre gånger på mindre än hundra år hade allt att vinna på att pröva något helt nytt. Och genom Västtysklands integration i Nato skapades också de band över Atlanten som varit otänkbara under tidigare tyska regimer.
När Angela Merkel häromveckan talade i München om de internationella relationerna efter Donald Trumps medverkan vid Nato- och G7-mötena talade hon inte om ”vi tyskar” utan om ”vi europeer”. Avsikten var inte att markera avstånd mot USA – eller Storbritannien – utan att poängtera att Europa måste ta ett större eget ansvar för sin framtid. USA:s roll i världen kan inte tas över av någon annan, men med det nuvarande kommandot i Vita huset kan ingen riktigt förutse hur landet kommer att agera vid en internationell kris. Därför måste länderna i Europa kunna uppträda mer samlat och försvara de värden som också USA, i mer normala tider, förutsätts stå för.
Med en annan valutgång i Frankrike hade vi i stället fått se en europeisk upplösningsprocess. Faran kan komma åter, men att den skulle komma från Tyskland är det inte längre många som tror.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör