I verkligheten utlöstes en mänsklig katastrof – helt och hållet skapad av partiet självt och dess ledare Mao Zedong. Den 16 maj 1966 godkände Mao en skrivelse som förklarade ”krig” mot ”borgerliga element” som skulle ha infiltrerat partiet, regeringen, armén och kulturlivet.
”Den stora proletära kulturrevolutionen” pågick i tio år, fram till Maos död 1976. När allt var över hade mellan en och två miljoner människor dött, många miljoner hade tvångsförflyttats till avlägsna platser och tiotals miljoner hade torterats eller förnedrats. Konsekvenserna för enskilda människor och för hela samhället går inte att mäta.
Men partiet har faktiskt uttalat sig offentligt. 1981 beskrevs Mao som en stor ledare, men kulturrevolutionen var ”en katastrof”. Mer har man inte velat säga – det skulle ju vara liktydigt med att erkänna att partiet inte är ofelbart.
Mao Zedong var 72 år gammal när kulturrevolutionen släpptes lös. Den gängse tolkningen är att han ville förhindra en upprepning i Kina av ”avstaliniseringen” i Sovjetunionen efter sin egen bortgång. Hans eget eftermäle skulle räddas genom att rivaler och kritiker skulle terroriseras eller dödas så att makten kunde övergå till hans mest devota anhängare.
Så brukar totalitära härskare tänka. Resultatet blev först en tre år lång period av våldsam anarki och därefter en period med ständig terror – många jämför med skräckväldet under Franska revolutionen, men det varade å andra sidan kortare tid och krävde färre dödsoffer.
Men det som gör kulturrevolutionen speciell är inte antalet dödsoffer utan den systematiska och uppifrån proklamerade attacken mot bokstavligen alla civiliserade värden. Det gällde att göra upp, en gång för alla och med största möjliga kraft, med ”gamla traditioner, gammal kultur, gamla vanor och gammalt tänkande”. Familjeband skulle upplösas och barn uppmanades att ange sina föräldrar för ”borgerliga avvikelser”. Kulturtraditioner, konfucianskt tänkande med tillhörande respekt för äldre, liksom respekt för kunskap och undervisning skulle brytas ned.
Och nedbrytningen visade sig vara fullt möjlig att åstadkomma. Som filosofen Karl Popper skrivit om totalitära system: det som byggts upp under hundratals år kan rivas ned på tio. I verkligheten gick det ännu fortare.
De ”röda gardena”, ungdomsgrupper som med Maos välsignelse attackerade, misshandlade och mördade partifunktionärer, lärare, administratörer och kulturarbetare – liksom skolor, universitet, kulturminnen och allt annat som kunde attackeras – spred skräck i landet. I jättestaden Wuhan ska 54 olika rivaliserande gäng av rödgardister ha slagits mot varandra och betalat barn för att döda medlemmar i rivaliserande grupper.
I flera ögonvittnesskildringar från i synnerhet södra Kina finns återkommande uppgifter om kannibalism, där mördade ”kapitalistfarares” kvarlevor distribuerades bland ledare och gängmedlemmar efter rang. Ju brutalare våld, desto större ideologisk övertygelse – i grunden samma logik som ligger bakom IS halshuggningar och förstörelse av kulturminnesmärken i vår tid.
1968 tycktes ett av Maos huvudmål ha uppnåtts – två tredjedelar av medlemmarna av partiets Centralkommitté hade brännmärkts som förrädare och kontrarevolutionärer. 1969 försökte Maos utsedde efterträdare, marskalk Lin Biao som skrivit förordet till Maos ”Lilla röda”, fly till Sovjetunionen. Planet störtade, Maos anseende skadades och kulturrevolutionen gick in i ett ”lugnare” skede.
Fascinationen i västvärlden, bland många som borde ha vetat bättre, var länge stor. Nyfrälsta maoister trodde på allt som proklamerades. I deras butik i Uppsala kunde man köpa oätlig kinesisk gräddkola, Maos översatta skrifter och otaliga varianter av Mao-märken. Somliga ansåg sig stå i direktkontakt med den store ledaren. Några upprättade folkkommuner i studentkorridorerna. De var i första hand farliga för sig själva. Hade de levt i Kina hade de varit farliga för vem som helst.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör