Det är, helt bortsett från alla andra omständigheter som kriget med PKK och den misslyckade statskuppen i somras, den kärnfråga som de turkiska väljarna har att ta ställning till i dagens folkomröstning. En maktkoncentration av sådana dimensioner borde i sig vara ett skäl för väljarna att rösta nej.
Uppenbarligen är Erdogans och dennes anhängare oroliga. Opinionsmätningar har visat på ett jämnt läge mellan ja- och nej-sidorna, trots en massiv propagandaövervikt för ja-sidan. Registrering och påtryckningar mot turkar i övriga Europa, som Dagens Nyheter rapporterat om i Sverige, måste te sig hotfull för många av dem som utsätts. Mycket talar för att det också är fråga om lagbrott, i det land där påtryckningarna sker.
Bara i Tyskland bor nästan en och halv miljon människor med turkisk bakgrund. I Sverige har mer än 37 000 personer med turkisk bakgrund rösträtt i folkomröstningen. Om valet i själva Turkiet blir jämnt så kan dessa utlandsröster visa sig vara viktiga, kanske avgörande.
Erdogans anhängare hävdar att det bara handlar om att införa ett mer effektivt styrelseskick, med drag av presidentmakten i exempelvis USA och Frankrike. Kritikerna pekar i stället på mer eller mindre enväldiga härskare i andra länder i Turkiets nära grannskap.
Vad man kan konstatera är att den sammantagna listan av förändringar i författningen är sådan att den som innehar presidentposten i praktiken kommer att kunna avgöra alla viktiga beslut själv, även om vissa demokratiska former bibehålls. Detta har sedan några år varit en tydlig ambition från Erdogans sida och är inte något som har dykt upp efter kuppförsöket.
Det parlamentariska systemet i Turkiet ska alltså ersättas med ett system där makten utgår från presidenten, som visserligen ska väljas men som också får möjlighet att sitta 15 år. Det ska vara presidenten som utnämner ministrar och myndighetschefer och kravet att regeringen ska godkännas av parlamentet tas bort. Parlamentets möjlighet att granska och utkräva ansvar av president och regering minskar alltså kraftigt. I det sammanhanget är det givetvis av helt underordnat intresse att antalet parlamentsledamöter ökas från 550 till 600.
Andra inslag i paketet är att premiärministerposten förvinner och att presidenten själv får möjlighet att utse sin vicepresident – eller flera. Därtill ska presidenten ha befogenhet utse ett flertal av landets viktigaste domare. Genom att parlamentsvalen ska ske samtidigt med presidentvalet så minskar också i praktiken möjligheten för oppositionen att driva en separat valrörelse med parlamentet i fokus. Allt kommer att handla om presidenten. Att presidenten också får utökade möjligheter att på egen hand införa undantagstillstånd överraskar inte.
Att jämföra detta system med de presidentiella systemen i USA, Frankrike och en del andra länder är inte hållbart. I demokratiska stater med stark presidentmakt finns också motvikter och kontrollmekanismer som förhindrar att presidenten blir envåldshärskare. Det är sådana mekanismer som vi sett fungera när Donald Trumps två förslag till inreseförbud från sju respektive sex muslimskt dominerade länder har stoppats och när USA:s kongress utfrågar kandidater till viktiga poster för att sedan godkänna eller underkänna dem. Inget av detta finns i det turkiska författningsförslaget.
Erdogan började som en reforminriktad politiker med målet att göra Turkiet till ett land som skulle uppfylla EU:s krav på demokratiskt styrelseskick. Efterhand visade sig allt fler tecken på att han i stället ville samla makten hos sig själv. När parlamentsvalet 2015 inte gick som han ville återupptog han kriget mot PKK, som han själv tidigare avvecklat, för att vinna röster i ett framtvingat nyval. Kuppförsöket i somras stred mot alla demokratiska principer, men Erdogans reaktion har saknat alla tänkbara proportioner. Demokratin i Turkiet skulle stärkas om han förlorade folkomröstningen.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör