Riksbankchefen Stefan Ingves avslöjade inga stora hemligheter när han på DN-debatt i onsdags skrev att det kontantlösa samhället fortfarande är långt borta. Det viktiga var i stället att det var just chefen för Riksbanken som på en helsida i DN påminde om det som alla egentligen vet: samhället fungerar ännu inte utan fysiska kontanter, sedlar och mynt.
Det är lätt att tänka att ”alla” numera betalar allting med kort eller swishar med mobilen. Men det finns mängder med vardagliga situationer där kontanter ändå är att föredra och kanske rent av är det enda praktiska alternativet.
Kortbetalningen i en butik kan plötsligt krångla. Småbetalningar för kaffe med bröd på före-ningsmöten eller till barn som försöker dra ihop till en skolresa görs ofta enklast med kontanter. För en del av oss, inte bara äldre, kan korthanteringen vara besvärlig. Andra tycker att det är lättare att ha kontroll över utgifterna om man betalar med ”riktiga” pengar. För många småföretagare, för utländska turister, för den som inte har mobiltäckning men ändå vill köpa något kan kontanter vara nödvändiga.
Men det finns också andra argument. Det viktigaste är att de elektroniska systemen är allt annat är säkrade mot sabotage och attacker utifrån. En lyckad virusattack mot en storbank kan lamslå hela samhället, och därmed också betalningssystemen, för flera dagar.
Det finns också ett annat säkerhetsargument. Även den som inte dagligen köper onyttiga eller olämpliga varor kan känna obehag inför tanken att alla inköp man gör registreras och kan spåras. Det enkla och naturliga sättet att undvika detta är att kunna betala kontant.
Till allt detta kommer givetvis själva attityden, att bankerna aktivt förefaller vilja ta död på kontanthanteringen. Att företag som sysslar med pengar ser användning av just pengar som en kostnad som ska minimeras och kunder som behöver kontanter som en belastning är onekligen märkligt.
Just detta är också utgångspunkten för Stefan Ingves resonemang. Bankerna arbetar med särskilt tillstånd och har tillgång till en statlig insättningsgaranti. Då är det rimligt att också ställa krav på hur de behandlar sina kunder. Riksbanskchefen föreslår lagstiftning om obligatorisk kontanthantering.
Från bankhåll hävdar man – något motsägelsefullt – dels att man har ökat sin kontantservice, dels att efterfrågan på kontanter har sjunkit drastiskt. Men man medger också (Dagens Industri 17/3) att servicen kan vara ”lite ojämnt fördelad geografiskt”. Det är naturligtvis en del av problemet. Att få tag i kontanter, om det skulle behövas, är inte så svårt i centrala Uppsala. I glesbygden kan det vara helt annorlunda.
Ingves krav på bankerna är fullt rimligt. Men bankerna skulle ju också själva kunna göra något åt saken och visa att de bryr sig om alla sina kunder.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör