Hans uttalande inför premiärminister Benjamin Netanyahus besök i Washington, att han kan tänka sig både en enstatslösning och en tvåstatslösning, beroende på vad parterna tycker är bäst, kan betyda både det ena och det andra. Hans löfte under valrörelsen att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem är tills vidare bara något som han funderar över.
Skulle han flytta ambassaden så måste han räkna med mycket starka palestinska reaktioner – som skulle kunna försätta både USA och Israel i en svår situation. Annars ligger det nära till hands att uppfatta Trumps olika uttalanden som ett sätt att ge stöd åt den israeliska bosättarhögern, genom att inte längre driva kravet på en tvåstatslösning på det sätt som USA och Europa gjort i flera decennier.
Men, oavsett om Trump inser det eller ej, så är saken mer komplicerad. En enstatslösning innebär ju att Västbanken (och förmodligen Gaza) måste förenas med Israel, genom annektering eller genom förhandlingar. Det betyder att den sammanslagna staten får en mycket stor palestinsk minoritet, som av allt att döma kommer att bli en majoritet inom en inte alltför avlägsen framtid.
Om Israel ska fortsätta att vara en demokrati så måste alla invånare ha samma rättigheter, vilket i så fall innebär att statens i huvudsak judiska karaktär upphävs. Det är knappast vad de extrema nationalister som har så lätt att dominera den israeliska politiken tänker sig. Däremot fanns faktiskt inom den tidiga sionismen grupper som tänkte sig just en bi-nationell stat.
PLO:s linje var länge en ”demokratisk stat för både judar och palestinier”, men med tillägg som bara kunde uppfattas som att stora delar av Israels judiska befolkning skulle tvingas bort. I dag erkänner den palestinska myndigheten Israels existens och har, med stöd från en rad arabländer, bundit sig för en tvåstatslösning.
Det finns också planer för hur en sådan skulle kunna genomföras med detaljerade förslag för gränsdragningar, markbyten och mycket annat. Den israeliska regeringen hävdar att motsidan inte vill uppfylla legitima säkerhetskrav. Men även om det skulle vara så är det tydligt att politiker som Netanyahu inte kan eller vill gå emot de bosättare som anser att de har rätt till hela det område som skulle kunna bli en palestinsk stat.
Så har läget sett ut ganska länge nu. Och den dystra sanningen är att hänvisningarna till fredsprocessen, som knappast finns, fungerar som ett skydd för fortsatt israelisk bosättningspolitik och som en ursäkt för de palestinska ledarna att behålla de fördelar som dagens begränsade självstyre ändå innebär.
Någon gång måste dödläget brytas, men det är svårt att tro att Trump har någon idé om hur det ska göras. Och utan amerikanskt engagemang lär inte mycket hända mellan parterna.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör