Harrison beskrev i Svenska Dagbladet i tisdags en rad chockartade upplevelser av hur kvalitetskraven ignoreras inom historieundervisningen vid Lunds universitet. Den förklaring han ser är förväntningarna om snabb ”genomströmning” av studenter och snedvridna incitament i systemet för resurstilldelning. Man kan utgå från att liknande erfarenheter har gjorts av många andra professorer och universitetslärare, runt om i landet och i många fler ämnen.
Enligt Harrison spelar studentkårernas företrädare med i denna tragiska pjäs, kanske inte alltid och överallt men i tillräckligt stor utsträckning för att deras allt starkare maktställning ska vara ett problem. Att studentkårerna i Lund inte håller med säger sig själv. Ordföranden Cecilia Skoug och vice ordföranden Linnea Jacobsson skriver i en replik i gårdagens SvD att det är studenterna som drabbas av sjunkande kvalitetskrav och att kårerna är en ledande kraft i kampen mot just de snedvridna incitament som Harrison beskriver. De känns inte heller vid den starka maktställning som Harrison beskriver.
Under alla omständigheter är frågan om kvaliteten inom den högre utbildningen en nationell ödesfråga och inte en intern fråga för universitet och studentkårer. Vem som än gör vad för att upprätthålla rimliga kunskapskrav så är det ett faktum att incitamenten ofta kan vara snedvridande. I Harrisons artikel fanns exempel på ”snällseminarier” där undermåliga uppsatser godkändes för att hålla siffrorna uppe och där studenter förväntades bli godkända trots att de inte läst kurslitteraturen.
Att kalla detta för enstaka eller anekdotiska exempel duger inte. Man ska inte bli godkänd om man presterar på för låg nivå. Varje exempel på sådant som kan beläggas är ett för mycket.
Och då duger det inte heller att hänvisa till att antalet studenter numera är så mycket större än tidigare eller till att grupper som tidigare inte sökte sig till högre utbildning nu gör det. Den högre utbildningens breddning är viktig för hela samhället, för människors livschanser och för Sverige som avancerad kunskapsnation. Att ge unga människor intrycket att de får en kvalificerad högre utbildning, men samtidigt kraftigt sänka kunskapskraven, är att lura studenterna och långsiktigt förödande för hela samhället. De klassklyftor som breddningen skulle överbrygga återkommer bakvägen.
Någon kan säga att de lägre kraven är en följd av sjunkande krav i steget före, alltså i gymnasieskolan. Men det är ingen ursäkt. Högre utbildning måste hålla en hög nivå och kvalitetskraven måste antagligen höjas också på lägre nivåer.
Att alla inte kan klara de högsta kraven är obestridligt, men också en fråga som måste hanteras på ett helt annat sätt än att låta nivån sjunka generellt.