Partiledaren Jan Björklund, gruppledaren i riksdagen Christer Nylander och borgarrådet i Stockholm Lotta Edholm påminner på DN-debatt om vilka effekter stök i klassrummet får för inlärningen – i synnerhet för elever från hem utan studievana. Det är egentligen fråga om självklarheter och Björklund med flera har många gånger tagit upp liknande frågor.
Det finns också vetenskapligt underlag. I DN-artikeln påminner de tre liberalerna om en studie från London School of Economics som visar att resultaten påverkas i rätt riktning i mobilfria klassrum, och mest påtagligt för de svagaste eleverna. En svensk undersökning visar att de flesta elever som går på ”mobilfria” skolor tycker att förbudet är bra och en annan studie visar på samma inställning hos majoriteten av lärare.
Men gjorde inte alliansregeringen något åt mobilproblemet när den hade chansen? Jo, det gjorde den – skollagen skärptes 2007 så att lärare fick möjlighet att beslagta störande föremål som exempelvis just mobiltelefoner. Men som Björklund, Nylander och Edholm också påpekar så är mobiltelefoner i dag något helt annat än vad de var för elva år sedan.
Då ringde man i första hand och skickade sms, nu följer man sociala medier, spelar spel och chattar. Man behöver inte närmare utreda varför det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att koncentrera sig på innehållet i en lektion om flashar från mobilen hela tiden drar uppmärksamheten till sig. Och det blir naturligtvis svårt för lärarna att få sin undervisning att hänga ihop om de hela tiden måste avbryta och säga ifrån när lektionerna störs.
Lugn och arbetsro i klassrummen är inte uttryck för någon sorts förlegad auktoritetstro utan i stället en nödvändighet för att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag och alla elever få de chanser som de har rätt till. Liberalerna föreslår också att rektorerna ska ha rätt att, om det behövs, förbjuda användning av mobiler på rasterna.
Ett argument är naturligtvis att det är bättre att röra på sig än att sitta still och titta på en mobilskärm. Men ett väl så starkt argument är att mobiler kan användas för nätmobbning och kränkande fotografering. Mobilfria raster kan vara en trygghetsfråga.
Men måste man verkligen lagstifta? I dag är lagstiftning nästan alltid den åtgärd som föreslås så fort ett samhällsproblem har identifierats. Men om vi har lagar om allting så blir det samtidigt svårare att kontrollera att de efterlevs. Och vad ska påföljden bli om en skola eller en lärare underlåter att genomdriva mobilförbudet?
Det måste vara rektorernas ansvar både att se till att undervisningen kan fungera utan onödiga störningar och att elevernas trygghet inte hotas av exempelvis oönskad fotografering eller mobbning på skoltid. Det ansvaret borde de kunna ta utan lagstiftning.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör