Frågan är legitim. Kan en person som först inte visste att Krim är ockuperat, som kommenterar Förintelsens minnesdag utan att nämna antisemitismen eller som byter åsikt om kärnenergiavtalet med Iran efter ett telefonsamtal verkligen ha en sammanhängande utrikessyn? Handlar det inte i första hand om amatörism och impulsivitet?
Delvis gör det antagligen det. Men inte bara. I januarinumret av New York Review of Books gör Jessica T Matthews vid The Carnegie Endowment for International Peace en jämförelse mellan Trumps attityder och de som förenar övriga ”skolor” inom amerikansk säkerhetspolitik.
Där finns de ”neokonservativa” som ser USA som en världspolis som inte ska behöva fästa alltför stor vikt vid internationella överenskommelser. Där finns de ”liberala idealisterna” som också vill att USA ska agera globalt men som också strävar efter fungerande allianser och internationella överenskommelser. Där finns ”realisterna” som snarare ser den internationella politiken som ett spel mellan stormakter där det viktiga är maktbalansen mellan USA och andra.
Trump däremot har, vid olika tillfällen, tydligt avvisat de tre grundbultar som trots allt förenar anhängarna av dessa olika skolor.
Den första av dessa är insikten om vikten av allierade och vilken stor betydelse militära och politiska allianser har för USA:s egen säkerhet.
Den andra är övertygelsen om att det globala ekonomiska systemet inte är ett ”nollsummespel” där den enes vinst alltid innebär förlust för någon annan, utan att alla parter har något vinna på handel och internationellt utbyte.
Den tredje grundbulten är tilltron till det demokratiska systemets långsiktiga överlägsenhet – diktaturer kan tillfälligt skaffa sig större manöverutrymme än vad demokratier kan, men bara tillfälligt.
Det som ser ut som amatörism och impulsivitet bör, enligt Matthews, snarare förstås som ett medvetet avståndstagande från just dessa tre gemensamma ingångsvärden för amerikansk utrikespolitik. Hon menar att Trumps attityder har varit påfallande stabila under lång tid och dessutom har förebilder i USA:s politiska historia.
Det handlar om den beundran för diktatorer som fanns inom America First-rörelsen, med den världsberömde flygaren Charles Lindbergh som galjonsfigur, som motsatte sig USA:s deltagande i andra världskriget. Det handlar om den isolationism med motstånd mot både Nato och FN som under 40-talet drevs av Ohio-senatorn Robert A Taft. Besläktade tankar har närmare vår egen tid framförts av tv-kommentatorn Pat Buchanan som 1992 och 1996 gjorde två misslyckade försök att bli Republikanernas presidentkandidat.
America First var den formulering som Trump inskärpte i sitt installationstal som nyckeln till den politik han vill föra. Länken bakåt syns i Trumps sätt att se på allianser och på internationella handelsavtal liksom i hans ofta uttryckta beundran för Vladimir Putin. Nato och FN har inget särskilt värde för USA och han tycks hoppas att EU faller sönder. Med Ryssland kan man samarbeta, exempelvis mot IS, medan USA:s verkliga motståndare i dagens värld är Kina. Några principiella resonemang om demokrati eller andra styrelsesätt för han inte, världens ledande makter ses snarare som företag som kan konkurrera eller göra upp med varandra.
Både Trump och många av hans väljare tycks tro att ett land kan styras på samma sätt som ett storföretag. Men så fungerar det ju inte, ens inom utrikespolitiken. Handelsavtal kan rivas upp. Men Trump har redan fått lov att säga att Nato förblir centralt för amerikansk utrikespolitik och hans FN-ambassadör har uttalat sig skarpt om Rysslands aggression i Ukraina. Avtalet om Irans kärnprogram kom i ett nytt ljus när Saudiarabiens kung fick förklara vilka risker – också för USA – som ett upprivet avtal skulle kunna innebära.
I en roman av Philip Roth vinner Charles Lindbergh över Franklin D Roosevelt i presidentvalet 1940 och USA:s historia blir en annan. Donald Trump har blivit president på riktigt.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör