Kunskapen om det nazistiska Tysklands folkmord på judar, romer och andra är en av de faktorer som i dag definierar den demokratiska värdegemenskap som kan förena människor över parti- och blockgränser, inte bara i Sverige.
Men det finns en risk att det som sägs och skrivs med Förintelsen som utgångspunkt nöts ned till schabloner. Därför finns det skäl att påminna om några aspekter som är särskilt viktiga att förstå.
1. Den nazistiska ”världsåskådningen” kretsade kring paranoida föreställningar om judar, men judehatet uppfanns inte av nazisterna utan har en mer än 2000 år lång historia. Det fanns och finns ett antisemitiskt ”bakgrundsbrus” som var förutsättningen för att människor skulle stödja ett parti med judehat som viktigaste programpunkt och för att folkmordspolitiken skulle vara möjlig att genomföra.
2. Det väsentliga med Förintelsen är inte antalet offer – betydligt fler gick till exempel under i Stalins slavarbetsläger eller i Belgiens kung Leopolds folkmord i Kongo – och inte heller mordmetoderna. Den största delen av folkmordet genomfördes i själva verket med ”traditionella” medel – människor sköts och kastades i massgravar. Det väsentliga är i stället den ideologiska dimensionen: fantasier om judar som ett dödligt hot mot hela mänskligheten ledde till uppfattningen att varenda person med judisk anknytning också flera generationer bakåt i tiden, åldringar lika väl som spädbarn, professorer likaväl som spårvagnskonduktörer, måste dödas.
3. Att kalla Förintelsen för unik är vanligt, men kan leda till tron att något liknande inte kan inträffa igen. Den israeliske forskaren Yehuda Bauer betonar tvärtom att även om Förintelsen är ”unprecedented” så kan motsvarande, ideologiskt betingade, folkmord inträffa igen om liknande politiska förutsättningar uppstår i någon del av världen. Och inget säger att det måste vara just judar som drabbas – vilken grupp som helst kan väljas ut av en mordisk politisk rörelse som får kontroll över statsmakten.
4. Forskningen om Förintelsen är långt ifrån avslutad och lär aldrig bli det. Varje år läggs ny kunskap och nya analyser till de insikter som vi redan hade. Men det existerar ingen forskning som hävdar att Förintelsen inte ägt rum. Den propaganda på det temat som ibland dyker upp är en förlängning av den nazistiska demoniseringen av judarna och syftar till att hålla liv i konspirationsteorier om judisk ondska och kontroll över medier och regeringar. Den fyller en uttalad ideologisk funktion. Förmodligen är Förintelsen det händelseförlopp i världens moderna historia som är mest genomforskat, utan att vi därför någonsin får en i alla detaljer fullständig bild.
5. Antisemitism är inte moraliskt mer förkastlig än andra former av gruppfördomar. Men den har särdrag som det hör till allmänbildningen att känna till. Många av dessa dyker upp också i dag,”exempelvis i form av påståenden om ”judisk” kontroll av banker, medier eller regeringar eller om inbillade egenskaper som skulle skilja ut judar från alla andra.
6. Tanken att hat mot judar i dag skulle ha ersatts av exempelvis hat mot muslimer i ett slags ”nollsummespel” är farlig och vilseledande. Snarare är det så att acceptans av hat och hetspropaganda mot en grupp, oavsett vilken, ökar risken för att också hat och hetspropaganda mot andra grupper accepteras och normaliseras. Politiska rörelser som livnär sig på misstro mot en grupp sprider vanligen också misstro mot andra. Nedsättande påståenden om en grupp, oavsett vilken, bildar ofta ett mönster för motsvarande påståenden om andra grupper. Det som påstås i propagandan mot muslimer i dag motsvarar – som den kanadensiska journalisten Doug Saunders visat – på punkt efter punkt det som tidigare påståtts om judar eller, i vissa länder, om katoliker.
Listan kunde göras mycket längre. Det väsentliga är att vi håller kunskapen och strävan till en fördjupad förståelse levande.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör