Frågan är hur det är ställt med insikterna hos ledarna i demokratiska stater. Den svenska tryckfrihetsförordningen infördes för i dagarna 250 år sedan, den 2 december 1766. Den har periodvis urholkats men hittills alltid återställts – senast 1949, efter krigsårens transportförbud mot misshagliga tidningar.
Grundprinciperna – som förbud mot förhandscensur, offentlighet för allmänna handlingar och systemet med ansvarig utgivare – står sig. För andra medier än de tryckta stadgas detsamma i yttrandefrihetsgrundlagen från 1991.
Men hur många av den demokratiska världens politiker kan utan att tveka redovisa de bärande skälen till varför vi alls ska ha yttrande- och tryckfrihet? Återkommande undersökningar ger skäl för oro.
Det finns åtminstone fyra grundargument som inbördes förstärker varandra. Ett handlar om självkännedom – utan yttrandefrihet kan vi aldrig samspela med andra och utvecklas till ansvarstagande människor. Ett annat utgår från vår eviga strävan att finna sanningen om olika frågor – utan fri diskussion går det inte.
Ett tredje argument är att det styre vi lever under garanterat blir sämre om makthavarna inte får granskas och kritiseras. Och för det fjärde betyder yttrandefriheten att vi lär oss att leva med mångfald och variation.
Men alla sådana argument förutsätter att det som sägs har någon relation till verkligheten. Fräcka entreprenörer som hittar på falska nyheter för att dra annonspengar till lika falska nyhetssajter, eller robotgenererade ”likes” på Facebook, har ingenting med sanningssökande eller kontroll av makthavare att göra. De sociala mediejättarnas naivitet inför öppet sabotage av yttrandefriheten är i dag ett stort politiskt problem. Och oviljan eller oförmågan spelar antidemokratiska krafter rakt i händerna.
Diktatorer föredrar likriktning och vill ha osjälvständiga undersåtar som inte ställer kritiska frågor. Om landet styrs bra eller dåligt är ointressant – det som räknas är makten.
Flodvågen av förfalskad ”information” hejdas nog bäst av de sociala medieföretagen själva. Men det kommer alltid att finnas politiskt motiverade krafter som i skydd av det fria ordet systematiskt och medvetet sprider lögner om vetenskap eller politik, eller hetspropaganda mot utpekade grupper.
Avsikten är alltid att underminera demokratiska institutioner och att bereda vägen för egna maktambitioner – antingen genom att systematiskt sprida vissa bestämda osanningar, eller genom att sprida ut så många osanningar eller halvsanningar samtidigt att skillnaden mellan sant och osant raderas ut. Det senare är i dag en bärande princip för den ryska propaganda som sprids både inom det egna landet och som riktas mot omvärlden.
Skulle de som avsiktligt sprider hets eller desinformation få politisk makt så kommer de att förhindra eller förbjuda varje kritisk granskning av sitt eget styre. I detta finns ingenting nytt jämfört med tidigare perioder. Det nya är genomslagskraften och att den nya tekniken gör det lättare för människor att stänga in sig i slutna rum där samma påståenden ständigt upprepas som i en ekokammare.
Sådant kan inte förhindras med förbud. Men det betyder inte att det demokratiska samhället måste låta hetsen ha sin gång. Politiska motkrafter är viktigare än någonsin när hat och desinformation kan spridas sekundsnabbt över alla gränser. Och det finns också goda skäl för genomtänkt lagstiftning av den typ som i de flesta demokratier kriminaliserar hets mot folkgrupp.
Syftet med hat- och hetspropaganda är att sprida skräck både hos allmänheten och hos dem som attackeras och legitimera att de drivs ut ur samhället. Även om alla former av hat inte kommer att fällas i domstol så har lagstiftningen ändå en normerande betydelse. Ytterst är det fråga om samma princip som ligger bakom själva yttrandefriheten, att var och en har rätt att behandlas med samma hänsyn och respekt som andra.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör