Ungefär så uttryckte sig en talesman för högerpartiet Republikanerna sedan sammansättningen av Macrons första regering blev känd. Men Macron har så här långt gjort precis det som han gått till val på.
Hans eget parti, nu kallat La République En Marche, är bara ett år gammalt och har inga mandat i Nationalförsamlingen. Macrons uttalade avsikt är att i den nya regeringen förena etablerade politiker från både Socialistpartiet och Republikanerna som i verkligheten står varandra nära med personer ur Frankrikes traditionella mittengrupper och oberoende personligheter. På samma sätt ska hans nya parti samla företrädare för den breda grupp av ”socialliberalt” inriktade mittenväljare som på grund av det franska valsystemet hittills tvingats in i partifållor där de inte riktigt känt sig hemma.
Ambitionerna är det inget fel på. Och inför valet till Nationalförsamlingen i juni tycks Macron ha lyckats splittra och försvaga båda de traditionella maktpartierna, precis som avsikten var. Undra på att deras talespersoner är upprörda. Och opinionsmätningar visar dessutom att Macrons parti leder inför valet och att stödet tycks växa.
Två av de tyngsta ministrarna, förutom premiärminister Edouard Philippe, kommer från Republikanerna. Det handlar om finansministern Bruno Le Maire och budgetministern Gérald Darmain – en tydlig indikation på att Macron menar allvar med sitt program för avregleringar, krympt offentlig sektor och större utrymme för entreprenörer. På den punkten är likheterna mellan hans program och det som den utslagne högerkandidaten Francois Fillon stod för påtagliga.
Men utrikesministern Jean-Yves Le Drian och inrikesministern Gérard Colomb kommer från Socialistpartiet, medan försvarsministern Sylvie Goulard och justitieministern Francois Bayrou kommer från mittengruppen MoDem. Bayrou var presidentkandidat 2008 och hade då länge starkt stöd i opinionsmätningarna. Miljöministern Nicolas Hulot ställde 2012 upp i presidentvalet för miljöpartiet EELV. Hälften av ministrarna är kvinnor – men de flesta av de traditionellt tyngsta är män.
Kombinationen måste ändå sägas vara skickligt gjord. Blockeringen mellan höger och vänster tycks tills vidare övervunnen. Förnyelsen är påtaglig, liksom ministrarnas kompetens – så långt den låter sig bedömas. Macron är knappast en person som slarvar ifrån sig de möjligheter som presidentvalet gett honom.
Precis som presidentvalet sker valet till Nationalförsamlingen i två omgångar. Kanske kan det hjälpa Macron och försvåra för Marine Le Pens extremhöger och Jean-Luc Mélenchons extrema vänster. Utan en egen valseger riskerar Macron att bli beroende av Socialisterna och Republikanerna för att kunna styra landet.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör