De principer som var vägledande när Sverige 1766, som första land i världen, införde grundlagsskydd för det fria ordet tillämpas fortfarande. När tryckfriheten i höst firar 250 årsjubileum sägs mycket om grundlagens viktigaste upphovsman, prästen och riksdagsmannen Anders Chydenius från Nedervetils kapellförsamling i Österbotten – alltså i den landsända som i dag är Finland.
Chydenius var länge bortglömd i historieskrivningen. I dag ses han som en pionjär för en politisk hållning som senare kom att kallas för liberal.
Men den tryckfrihetsförordning som nu gäller är inte från 1766 utan från 1949. De som stod bakom 1949 års TF formulerade inte några nya grundprinciper. Men de återupprättade och förstärkte, som Åke Wredén påminner om i Eskilstuna-Kuriren, en lagstiftning som underminerats under andra världskriget.
Grundlagsskyddet för det fria ordet urholkades delvis under 1800-talets början. Regeringen fick möjlighet att dra in misshagliga tidningar eller förbjuda att de transporterades. Paragraferna glömdes bort, men återupptäcktes när den svenska samlingsregeringen 1940 pressades att vidta åtgärder mot tidningar som sade sanningen om det nazistiska Tyskland.
Justitieminister K G Westman (Bondeförbundet) och utrikesministern, den opolitiske Christian Günther, drev på men hade givetvis stöd från statsminister Per-Albin Hansson (S). Åtgärderna ansågs nödvändiga för att inte skapa förevändningar för ett tyskt angrepp – men Westman och Günther hade knappast så mycket i sak emot inskränkningarna i pressens frihet.
1943 avgick Westman av hälsoskäl och ersattes av folkpartisten Thorwald Bergquist. Denne fick 1944 klartecken att tillsätta en parlamentarisk utredning om hela tryckfrihetsförordningen.
Redan utredningens sammansättning visade vad syftet var. Ordförande var ännu en FP-politiker, juristen Natanael Gärde. Bland ledamöterna fanns Knut Peterson, andreredaktör under Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och också han riksdagsledamot (FP). Där fanns också Rolf Edberg, chefredaktör för Ny Tid i Göteborg och riksdagsledamot (S), senare också uppmärksammad som författare.
Ännu en ledamot var den liberale professorn i statskunskap i Uppsala, Axel Brusewitz. Bondeförbundet och Högern representerades av varsin riksdagsledamot, Oscar Werner och Erik Hagberg, som blev betydelsefulla när det gällde att ge den återupprättade tryckfrihetsförordningen bredast möjliga parlamentarisk förankring.
Avsikten var alltså att förebygga nya angrepp på pressens frihet av det slag som förekommit under kriget och skyddet förstärktes ytterligare under riksdagsbehandlingen. Dessutom tillkom bestämmelser om meddelarskydd och om hets mot folkgrupp. Krigsåren och epoken Westman-Günther var oåterkalleligt slut. När vi talar om det historiska året 1766 så bör vi inte glömma 1949.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör