När May utlyste valet var Labour en skugga av sig självt och extremhögerpartiet UKIP i spillror. Liberaldemokraterna var det enda seriösa oppositionspartiet, men alltför svagt för att i det brittiska valsystemet kunna vinna mer än några få nya mandat. Med ett övertag på 20 procent i opinionsmätningarna såg Tories ut att gå mot en jordskredsseger.
Nu har ledningen i flera mätningar halverats – eller ännu mer. Övertaget är alltjämt stort, men inte alls lika överväldigande som tidigare. Och ska man tro opinionsmätningarna så har terror-attentatet i Manchester inte påverkat väljarnas preferenser nämnvärt.
Man har ju lärt sig från Brexit-omröstningen och från tidigare brittiska val att vara misstänksam mot opinionsmätningar. Opinionsföretagen själva hävdar i stället att de nu förbättrat sina metoder.
Hur det än är med detta, så tycks det finnas en omständighet att ta fasta på. Tories nedgång sker inte i första hand för att partiet tappat väljare till UKIP eller Liberaldemokraterna, utan för att många på allvar överväger att rösta på Labour. Det skulle i så fall vara smått sensationellt: Den mest vänsterinriktade Labourledningen i mannaminne, med större intresse för socialistiska teorier än för att vinna val, skulle ändå få så mycket stöd att de Konservativas promenadseger allvarligt hotades.
En tänkbar, kanske trolig, förklaring till detta är att väljarna helt enkelt reagerar mot en utveckling där ett parti förefaller bli alltför stort och mäktigt. Så dras man till det parti som, med alla skavanker, ändå är det största oppositionspartiet. Och Labourledaren Jeremy Corbyn tycks också ha förstånd nog att överraska genom att undvika att låta extrem i de utfrågningar som har genomförts, medan Theresa May inte ens ställde upp i BBC:s partiledardebatt häromdagen.
En sakfråga tycks också spela in. I det konservativa valmanifestet föreslogs en uppseendeväckande förändring av finansieringen av äldrevården. Sedan fick man lov att backa. Som kontrast föreslog Labour en höjd inkomstskatt för alla som tjänar mer än 80 000 pund om året. Naturligtvis är detta det förslag som är mest populärt.
Många har trott att den stora frågan skulle bli hur Brexit kan tänkas påverka valutgången. Liberaldemokraterna, Storbritanniens mest EU-positiva parti, har satsat hårt på denna fråga och kräver en ny folkomröstning om det slutliga förhandlingsresultatet. Partiet vill tydligt hålla fast vid den inre marknaden och hoppas vinna väljare som röstat mot utträdet ur EU och som inte vill veta av den ”hårda” Brexit som premiärminister May har bundit sig vid.
Det är en hållning som gav 18 procent i lokalvalen nyligen och seger i ett fyllnadsval till parlamentet. Men frågan är om den går hem i parlamentsvalet. Risken är uppenbar att väljarna resignerat inför realiteten av Brexit och inte längre låter sina känslor inför det till synes ofrånkomliga avgöra hur de röstar nu. Ändå är säkert satsningen långsiktigt riktig. Något etablerat parti i Storbritannien måste fortsätta att stå för öppenhet mot världen och för Europatanken.
Men om May ändå vinner, vad blir det för opposition? På den punkten är brittisk politik tills vidare dysfunktionell. Även om Jeremy Corbyn överraskat och Labour lyckas undgå den totala katastrof som avtecknade sig ännu för några veckor sedan, så är partiet i djup kris. Det finns gott om spekulationer om att Labour efter valet riskerar att sprängas i ett normalt socialdemokratiskt parti och ett vänstersocialistiskt.
Liberaldemokraterna kan hamna i en ledarskapskris efter valet, om antalet vunna mandat fortsätter att vara lågt. Det skotska nationalistpartiet är naturligt nog ganska ointresserat av politiken söder om gränsen till England. Andra partier har i dag mest ett marginellt intresse.
Det brittiska systemet ska ge både starka regeringar och en stark opposition. Men det tycks just nu bara fungera till hälften.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör