Han är inte någon demokratisk partigängare. Tvärtom räknas han som republikan. Han klargjorde häromdagen att det inte finns några som helst bevis för att president Barack Obama skulle ha beordrat avlyssning av Donald Trump under valrörelsen.
Tänk efter vad det betyder. Chefen för USA:s federala polismyndighet fastslår offentligt att den sittande presidenten är en lögnare. Det är nämligen Donald Trump som påstått sig ha bevis för att Obama skulle ha beordrat en sådan avlyssning – ett mycket grovt brott om anklagelsen vore sann. En president får inte beordra den typen av åtgärder. Trump har dock inte kunnat visa upp bevis av något slag, tvärtom har personer i hans närhet försökt släta över och tolka om.
Ungefär samtidigt fastslog chefen för den brittiska underrättelsetjänsten att det var fria fantasier när Trump försökte rädda sin ursprungliga beskyllning mot Obama genom att säga att det egentligen var brittiska GCHQ som hade utfört spionaget. Också det skulle ha varit en ytterst allvarlig handling – om den verkligen hade begåtts. Men det har den alltså inte och häpnaden i London över vad ledaren för Storbritanniens viktigaste allierade har påstått är inte att ta miste på.
Observera att det här handlar om något annat än NSA:s rutinmässiga avlyssning av politiska ledare i andra länder, som Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Den avlyssningen borde aldrig ha ägt rum, men Trumps beskyllningar mot Obama befinner sig i ett annat universum.
Varför gör Trump sådant? Förmodligen spelar en rad udda psykologiska faktorer in. Men det finns också en förklaring som är mer rationell. Även den har med FBI att göra, fast på ett annat sätt.
James Comey har nämligen också bekräftat att det sedan pågår en brottsutredning om Trumpkampanjens kontakter med ryska företrädare. Frågan är lika enkel som oerhörd: förekom något avsiktligt samspel mellan Trumps medarbetare och ryska intressen i syfte att missgynna Clinton och i stället få Trump vald?
Omständigheterna var redan då besvärande. Trumps kampanjchef Paul Manafort visade sig ha arbetat för ryska intressen i Ukraina och tjänat stora pengar på att ge råd åt förre presidenten Viktor Janukovytj. Han fick avgå under kampanjen.
En av Trumps förtrogna, Roger Stone, skröt med att han i förväg kände till de läckor som Wikileaks med ryskt bistånd placerade ut under valrörelsen. Trumps utrikesrådgivare Carter Page hade som flera andra i Trumps närhet försänkningar i den ryska oljeindustrin och utreds förutom av FBI också av CIA och NSA. Michael Flynn som utsågs till nationell säkerhetsrådgivare efter valet beslogs senare med att ha talat osanning om kontakter med Rysslands ambassadör. Också han fick avgå. Just nu befinner sig Trumps justitieminister Jeff Sessions i en liknande situation, men sitter alltjämt kvar.
Till detta kan läggas den uttalade ideologiska samstämmigheten mellan Trumps chefsstrateg Steve Bannon och den ryske högerextremisten Aleksandr Dugin. Skuggorna är långa och mörka. Därför kan det, i alla för Trump, vara fullt rationellt att försöka avleda uppmärksamheten eller skapa oklarhet om sammanhangen genom sina påståenden om sin företrädare.
Vilka kan sammanhangen då vara? För det första kan det finnas affärsmässiga länkar som knappast är naturliga för en valkampanj i ett demokratiskt land. För det andra kan den ideologiska samstämmigheten ha lett till kontakter som knappast är önskvärda. Och för det tredje kan Trumpkampanjen helt enkelt ha sett potentialen i att få rysk hjälp med att framställa motkandidaten i sämre dager. Och en fjärde möjlighet är fortfarande att kontakterna varit ganska oskyldiga och mest kommit till av en slump.
Utredningarna kan hålla på länge än. Ett möjligt resultat är alltså att inget direkt brottsligt kan bevisas. Men vad händer om ett direkt samspel med ryska intressen kan beläggas? Var går gränsen för kongressens republikaner?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör