De republikaner som försöker försvara Donald Trump tar fasta på att presidenten inte uttryckligen ska ha beordrat FBI-chefen James Comey att lägga ned utredningen om den tidigare nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynn och dennes Rysslandskontakter. Comey har inte heller hävdat att han fått en direkt order – men det behövde han inte heller göra. Frågan kommer att leva vidare under de fortsatta granskningarna.
Comey utfrågades av senatens underrättelseutskott. Och det han sade inför utskottet är under alla omständigheter ytterst besvärande för Donald Trump. Comey hävdar att Vita husets officiella förklaring till att han själv oväntat fick avsked var uppenbart osanna. När FBI-chefen beskriver presidentens kommentarer som ”ren lögn” och ”förtal”, både av honom själv och av FBI som myndighet så är det naturligtvis något mycket allvarligt.
Trump själv har antytt att han kanske har bandinspelningar av samtalen med Comey. Och denne säger sig välkomna att sådana inspelningar kommer fram. Själv förde han noggranna anteckningar direkt efter samtalen med Trump, och läckte sedan medvetet delar av dessa till pressen – med motivet att han inte litade på att presidenten skulle ge en sanningsenlig bild av vad som förevarit.
Genom att låta sin version bli känd så skulle Comey också bidra till att en särskild åklagare tillsattes med uppdrag att granska allt som går att få fram om Trumpkampanjens eventuella – eller sannolika – kontakter med ryska intressen. En sådan åklagare, Robert Mueller, har också tillsatts och väntas behöva lång tid på sig för att slutföra sitt uppdrag.
Det som hittills kommit fram räcker knappast för en riksrättsprocess. Men skulle en sådan till sist bli ofrånkomlig så kommer Comeys vittnesmål säkerligen att ingå i bevismaterialet. Det är svårt att uppfatta det som Trump försökt göra, vid samtalen med FBI-chefen, som något annat än ett försök att försvåra en rättslig utredning. Men den avgörande bevisningen återstår.
Det finns dessutom andra infallsvinklar än just denna på Trumpkampanjens Rysslandskontakter. En av dem gäller de samtal om någon sorts hemlig kanal till Kreml som presidentens svärson Jared Kushner av allt att döma diskuterat med ryska företrädare.
Vad som verkligen hänt och vad som kan bevisas är tills vidare svårt att avgöra. Vad som däremot förefaller obestridligt är att Trump är en president som saknar grundläggande insikter om ämbetets ansvar och begränsningar. Dessutom är han uppenbarligen en person som är i stånd att slänga ur sig osanningar om andra, också personer med ledande poster i andra länder – ett beteende som inte borde vara acceptabelt för någon med ett sådant uppdrag.
Det just nu mest uppenbara exemplet är hans påhopp, med hjälp av förfalskade citat, på Londons borgmästare efter terrorattacken vid London bridge. Hans uppträdande vid EU- och Nato-toppmötena nyligen gör inte saken bättre.
Trump är i full färd med att underminera sin egen ställning och tycks inte ens förstå innebörden av det han gör. Även om det inte blir riksrätt så kommer hans fortsatta tid vid makten att präglas av Comeys vittnesmål och av de fortsatta utredningarna av Rysslandskontakterna – och dessutom av Trumps övriga övertramp. Det är svårt att se hur presidenten mot den bakgrunden kan få särskilt mycket uträttat, eller hur han ska kunna skapa det förtroende bland USA:s allierade och i världen i övrigt som en amerikansk president bör ha.
Kanske är det just detta som till sist kan leda till så starka reaktioner bland kongressens republikaner att stödet för Trump börjar erodera. Och väljarreaktionerna, närmast i mellanårsvalen 2018, blir då en viktig faktor. Trumps anhängare tycks så här långt blunda för situationens allvar. Men det finns andra väljare – också republikanska – än de som förde fram Trump till valsegern förra året.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör