Ingen lagstiftning kan ske utan godkännande av den högste religiöse ledaren, ayatolla Ali Khamenei. Ingen kandidat kan ställa upp i val utan att godkännas av det religiösa Väktarrådet. Det gäller också valet till presidentposten.
Det är lätt att förstå iranier som avstår från att rösta under sådana förutsättningar. Ändå var deltagandet i presidentvalet i fredags högt, vilket dock inte bör tolkas som att iranierna generellt stöder den rådande politiska ordningen.
Snarare handlar det om att inom den ordning som råder begränsa de mest konservativa gruppernas inflytande. Den sittande presidenten, Hassan Rohani, vann också en tydlig seger med 57 procent av rösterna mot den ultrakonservative Ebrahim Raisi.
Rohanis främsta merit är att vara en annan sorts person än sin motkandidat. Han har som president kunnat öppna Iran mot omvärlden, till stor del genom kärnteknikavtalet med bland andra USA. Det räcker långt mot en kandidat som vill isolera landet från utländskt inflytande.
Den bisarra politiska ordning som råder kan illustreras på många sätt. Ett är att Rohanis vicepresident Eshaq Jahangiri drog sig ur valet kort före valdagen. Skälet till att han alls ställde upp antas ha varit att det skulle finnas en ”reserv” om de religiösa ledarna plötsligt skulle förbjuda Rohani att kandidera. Någon reserv behövdes alltså inte, men kanske har Jahangiri stärkt sin ställning inför nästa presidentval.
Dagen innan Jahangiri drog sig ur hade också en ultrakonservativ kandidat, Teherans borgmästare Mohammad Bagher Ghalibaf, dragit sig ur till förmån för Raisi. Det blev alltså viktigt att förhindra att de reformistiskt sinnade väljarnas röster splittrades på två kandidater.
Ännu en illustration till den bisarra politiska ordningen är att en tidigare presidentkandidat, Mirhossein Mousavi, som av många egentligen anses ha vunnit presidentvalet 2009, sitter i husarrest. Mousavi är en tydligare reformist än vad Rohani någonsin varit och framstår som en inofficiell oppositionsledare. Men också han lät det bli känt att han skulle stödja Rohani i fredagens val.
Men en likhet finns med flera av de val som nyligen hållits i riktiga demokratier. Raisi har agerat både som konservativ extremist och som populist och strött omöjliga löften omkring sig. Löner och bidrag skulle höjas kraftigt, trots att landets ekonomi är i uselt skick. Det skulle enligt många uppskattningar kräva en årlig tillväxt som är större än vad Kina har haft under de mest framgångsrika åren.
Det hjälpte alltså inte. Och den uppmuntrande slutsatsen är att majoriteten av väljare i Iran är mycket mer medvetna och sofistikerade än vad de konservativa tror och att längtan efter friare förhållanden och större öppenhet inte går att hålla tillbaka ens i detta system.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör