Inte i en enda av Frankrikes 13 regioner lyckades Nationella fronten vinna när den andra omgången i regionalvalen genomfördes i söndags. Ändå hade partiet blivit störst i sex regioner när den första valomgången genomfördes.
Förklaringarna är två – och uppenbara. Dels var valdeltagandet denna gång åtta procent högre än i första omgången. Dels valde både socialistiska och borgerliga väljare att i andra omgången taktikrösta för att stoppa Frontens kandidater. Socialisterna med allierade fick röster från borgerligt håll, medan den borgerliga partialliansen Republikanerna fick röster från vänster.
Självklart är det en lättnad att ingen fransk region kommer att styras av ett parti med rötterna i antisemitism, islamofobi och öppen fascism. Men det är samtidigt djupt oroande att ett parti som för vidare den revolt mot republikens värden som historiskt symboliseras av Dreyfusprocessen och Vichyregimen stabilt tycks locka så många väljare att det framstår som ett hot mot det demokratiska systemet.
Partiledaren Marine Le Pen har sin politiska bas i norra Frankrike, som tidigare varit ett av Socialistpartiets starkaste områden. Nationella frontens dragningskraft är stor bland besvikna arbetarväljare som tidigare röstat socialistiskt eller kommunistiskt, men man drar i lika stor utsträckning till sig missnöjda småföretagare som normalt har stött något av de demokratiska högerpartierna – ett utslag av att partiets budskap i andra frågor än sådana som gäller invandring är både obefintligt och oväsentligt.
När de två normala huvudalternativen tvingas samman blir det lättare än tidigare för Le Pen att framställa sig som etablissemangets enda kritiker och utmanare, nu från en position där Nationella fronten på många håll är största oppositionsparti. Vid presidentvalet 2017 kan Le Pen mycket väl få flest röster i första valomgången och komma tvåa i den andra. Att hon verkligen skulle vinna presidentvalet framstår alltjämt som osannolikt, men risken är ändå uppenbar.
Vad ska ske för att trenden ska brytas? Det viktigaste är att de två demokratiska huvudalternativen förnyas, politiskt och inte minst personligt. Frankrikes ekonomiska och sociala system borde ha reformerats för länge sedan, men ingen regering eller president har vågat sig på mer än symboliska åtgärder. Men väl så viktigt är att de stora partierna har ledare som inte uppfattas som förbrukade. Starka krafter kommer att vilja ersätta Francois Hollande som Socialistpartiets presidentkandidat 2017, kanske med premiärminister Manuel Valls. Förre presidenten Nicolas Sarkozy har inget starkt stöd som högerns kandidat – men någon självskriven ersättare är just nu svår att se.
Den franska republiken stod emot anstormningen i söndags. Men belägringen fortsätter och måste brytas.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör