Även om den kortsiktiga konsekvensen för många kan bli att tidigare trygga jobb försvinner så är de långsiktiga effekterna överlag positiva genom att den samlade ekonomin växer.
Den egentliga orsaken till de kortsiktiga problemen, till exempel i dagens USA, är dock snarare den tekniska utvecklingen än handeln i sig. USA:s förmåga att parera snabba tekniska omställningar genom omskolning och utbildning har inte varit den bästa – vilket bidragit till de stämningar som lyft fram Donald Trump till presidentposten.
Också Hillary Clinton gav, av allt att döma motvilligt, efter för stämningar av detta slag. Men Trump tycks höra till de människor som på allvar tror att handel alltid innebär att en part förlorar om någon annan part vinner – och nu ska alltså USA alltid vinna. – America first. Metoden är att riva upp eller omförhandla handelsavtal och låta bli att ingå nya.
Men de jobb som har försvunnit kommer naturligtvis inte tillbaka. Och Trumps metod för att skapa intrycket att de ändå gör det är sådan att den bromsar den ekonomiska utveckling som kan bidra till att nya jobb uppstår.
Trump började redan före sitt tillträde hota eller mobba vissa utpekade företag och lova att hjälpa andra. Att detta går på tvärs med alla principer för en fri marknadsekonomi, där staten ska sätta upp spelregler men inte lägga sig i vad enskilda företag gör är uppenbart, men spelar antagligen liten roll för presidenten.
Effekten på något längre sikt av ett sådant beteende från statsmaktens sida blir naturligtvis – som ekonomipristagaren Edmund S Phelps konstaterat – att etablerade företag får stöd och skydd i utbyte mot att de följer presidentens instruktioner, medan nya företag med nya idéer blockeras. Och enligt Phelps är det bristen på sådana företag som sedan slutet av 1960-talet och framåt bidragit till att många jobb försvunnit utan att ersättas av nya. Innovationskraften i ekonomin har hållits tillbaka redan under tidigare administrationer och kommer att hållas tillbaka också under Trump.
Också på andra sätt motverkar de åtgärder som Trump börjat genomföra sitt syfte. Gränshinder mot Mexico finns redan, men den mur som Trump har utlovat har helt andra dimensioner. Påståendet att Mexico kan tvingas att betala för muren genom importskatt på mexikanska varor är vilseledande. Skatten drabbar ju i verkligheten amerikaner som köper varor från Mexico – det blir alltså de som betalar muren, om den nu verkligen kommer att byggas.
I ett brev till USA:s centralbank signaleras att samarbetet med andra centralbanker för att trygga den internationella finansiella stabiliteten är ”oacceptabelt”. Tydligen strider sådant mot principen om America first. Men det är en inställning som skadar USA lika mycket som resten av världen.
Trump har säkert möjlighet att riva upp det nordamerikanska frihandelsavtalet, Nafta, utan att Kanada eller Mexico kan göra så mycket åt saken. Men det finns andra som kan sätta in motåtgärder mot nya amerikanska handelshinder. Kina är en motspelare med en helt annan tyngd och man måste räkna med kinesiska motåtgärder om Trump på allvar inleder ett handelskrig.
Högerextremisten Steve Bannon, medlem av Trumps nationella säkerhetsråd, förefaller välkomna en konflikt eller rent av ett krig med Kina. Men en sådan utveckling vore givetvis fullständigt katastrofal, inte bara för ekonomin och inte bara för de länder som direkt skulle beröras. Kanske är det en begynnande insikt om detta som förklarar det mer försonliga brev till det kinesiska ledarskapet som Trump nyligen har låtit skicka.
Men världen kan inte förlita sig på att Trump låter sig talas till rätta. Depressionen på 30-talet förvärrades allvarligt genom att USA införde handelshinder i stor skala, världsekonomin krympte, produktionen sjönk och arbetslösheten steg. Alla instrument som finns för att förhindra en sådan utveckling måste användas. Ett av de viktigaste är EU.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör