Bilderna av upploppen i Sydafrika chockar omvärlden. Butiker som drivs av invandrare plundras, och innehavarna misshandlas eller dödas. Afrikanska unionen har reagerat mycket starkt mot attackerna. En diplomatisk kris är på väg att utvecklas gentemot det folkrika Nigeria, som står för en stor andel av immigranterna. På nätet sprids ett oförsonligt hat mot landet i söder, under rubriken ”Shut down SA”. Att skicka dit terrorgruppen Boko Haram för att utkräva hämnd är ett av många förslag.
Sydafrikas president Cyril Ramaphosa har fördömt attackerna, som hade sitt ursprung i stadsdelen Alexandra i Johannesburg där fem personer dödades. Efter två år på posten leder han ett land som präglas av bristande säkerhet, mord, avgrundsdjupa klyftor och den högsta arbetslösheten på 15 år, 29 procent. Utmaningen för presidenten och hans maktparti African National Congress (ANC) är egentligen densamma som den var 1994, efter avskaffandet av apartheidsystemet.
Mord på invandrade från övriga Afrika är ingenting nytt i Sydafrika. Det var som värst 2008, då över 60 immigranter mördades och fler än 1 000 kördes iväg. 2015 var ett annat år som stack ut och normalt sker omkring 40-50 attacker årligen mot butiker som drivs av utländska medborgare, enligt Xenowatch på African Centre for Migration & Society. Och de sker över hela landet.
Förklaringen som anges är hopplösheten för en stor del av den sydafrikanska befolkningen. Arbetslöshetssiffrorna döljer att Sydafrika fortfarande är ett delat land, där den vita befolkningen har en arbetslöshet på knappt 10 procent medan 47 procent av den svarta majoritetsbefolkningen är utan jobb. Det senare anses dessutom vara en kraftig underskattning, då många sedan länge inte ens söker efter arbete.
Ett annat uttryck för det gigantiska utanförskapet är hatet och illdåden mot jordbrukande markägare. Under åren 1997-2002 mördades nästan 150 jordbrukare per år, enligt den sydafrikanska polisens statistik. Antalet har sedan dess permanentats på nivån 50-80 mord per år. En förklaring till det besinningslösa våldet är ANC:s politiska misslyckande.
Vid maktövertagandet lovade ANC att jorden i Sydafrika skulle återbördas till sin rättmätiga ägare. Av goda skäl valde man inte samma väg som grannlandet Zimbabwe under Mugabe, där de vita jordägarna kördes bort med katastrofala följder för ekonomin (liksom för de berörda människorna). Sydafrikas The Land Reform Process byggde i stället på en komplicerad juridisk väv, med besittningsskydd för den ursprungliga ägaren och ekonomisk ersättning för den nuvarande.
Ett annat sätt att utrycka det är att landreformerna till stor del bygger på frivillighet. Och då är det kanske inte så förvånande att de inte har lyckats. Dispyter om rättigheter har inte kunnat tas om hand av rättssystemet och pågår år efter år. Detsamma gäller den ekonomiska ersättningens storlek. Den sydafrikanska regeringen har satsat 100 miljarder kronor på landreformer under 25 år. Men fortfarande ägs 72 procent av den privata jordbruksmarken av den vita befolkningen.
Det förhatliga apartheidsystemet avskaffades i och med de första fria valen i Sydafrika 1994. Men i praktiken finns alltså systemet kvar, i utbildningssystemet, i livschanserna och på arbetsmarknaden. Soweto i Johannesburg och andra kåkstäder finns också kvar. Invånarna behöver inte längre bära på sina pass, de riskerar inte godtyckliga trakasserier av polisen och de har rösträtt. Men många saknar allt framtidshopp.
Att ANC ändå behöll sin majoritet i parlamentet vid valet i våras, med 57,5 procent av rösterna, tillskrivs av många ledarbytet från den genomkorrumperade Jacob Zuma till Cyril Ramaphosa 2018. Ramaphosa har lovat städa upp, men han verkar i en destruktiv partikultur där det varit kutym att sko sig själv och hålla sig väl med finansfamiljerna som kontrollerar landets enorma naturtillgångar. Anklagelserna fortsätter, liksom rättsprocesserna. Presidenten måste ägna all kraft åt sitt land nu. Sydafrika håller på att gå sönder.