Kärnkraftsmotståndare saknar inte bra argument. Kärnkraft är inte framtidens energislag och att behöva kapsla in använt kärnbränsle för lagring i 100 000 år är inte idealiskt, milt uttryckt. Kopplingen till kärnvapen är inte alls lika stark som för ett antal decennier sedan, med den finns. Det har bara gått 33 är sedan reaktorhaveriet i Tjernobyl där 50 människor dog och omkring 4 000 (enligt IAEA, med stor osäkerhet) sedan dess dött till följd av strålningen. Utsläppen från kärnkraften är visserligen fossilfria, men uranbrytningen och transporterna är det inte.
Men linje 3 lyckades inte vinna folkomröstningen 1980, trots kalla kriget och trots olyckan i Harrisburg, USA, i färskt minne. Det var inte svårt att piska upp rädsla för vad ”atomkraften” kunde åstadkomma, men vid valurnorna vägde ändå rädslan för att förlora jobben över. Stålverken och pappersbruken skulle fortsätta leverera året runt och resten av de norrländska älvarna lämnas i fred. Minnet av oljekrisen och beroendet av Opec-länderna fanns också kvar. Kärnkraften skulle avvecklas, men på sikt, tyckte svenskarna.
Mycket har hänt under de 40 år som gått, men inte mycket som talar till motståndarnas fördel. Efter östblockets fall har kärnkraften blivit betydligt säkrare. Fukushima 2011 då, då en jordbävning orsakade enorma materiella skador och ledde till partiella härdsmältor? Ingen har dock avlidit direkt till följd av den reaktorolyckan. Hur många offer det blir på sikt går inte att säga, men strålningen är bara en bråkdel av den från Tjernobyl.
Det som framför allt har hänt är att många fler dör till följd av eldning med fossila bränslen. Journalisten Ola Wong berättade nyligen i en essä i tidningen Kvartal om lungskador, Pekinghosta och om ett land, Kina, som bygger nya kolkraftverk och satsar fyra femtedelar av sina investeringar i energi utomlands på fossila bränslen. ”De nya ekonomiska sidenvägarna riskerar att tippa världen över i katastrofala klimatförändringar”.
Hur många som dör till följd av klimatförändringar de närmaste 80 åren, till år 2100, är det ingen som vet. Vad som händer med de värsta scenarierna, temperaturökningar på upp till sex grader Celsius, vill ingen ens tänka på.
I Sverige ska två fullt fungerande kärnreaktorer, Ringhals 1 och 2, stängas i år och nästa år. Det kan göras eftersom Sverige har ett elöverskott. Inte alla dagar, kalla vinterdagar måste fortfarande el importeras söderifrån, ofta från kolkraft. Men överskottet är nu ändå så pass stort att det kan täcka in de nämnda reaktorerna, som snart kan ersättas av förnybar energi.
Men hur skulle det vara om Sverige fick ett ännu mycket större elöverskott, med alla reaktorer i drift och en satsning på förnybart? Skulle vi då kunna förse den nya elbilsflottan med energi, tacka ja till fler datahallar för techföretag och exportera el till Tyskland och Polen, som ersättning för kol och rysk gas? Det är inte bara en fråga om mängden el som produceras, utan också om nya och upprustade elnät.
Det krävs ett helhetsgrepp och uppenbart också en ny energiöverenskommelse. Moderaterna hotar att lämna den förra på grund av kärnkraften, man kräver att målet om ”förnybar” energi ska bytas mot ”fossilfri”. Det är fullständigt logiskt och även om Socialdemokraterna dundrar på om ”ansvarslöst och obegripligt” är det bara en tidsfråga innan tappen går ur tunnan. KD och L är redan med på tåget, även om L vill gå längre och bygga nya reaktorer. Att behålla och eventuellt uppgradera de gamla borde dock räcka långt i nuläget.
Perspektiven har ändrats, från 100 000 år till 100 år om man så vill, och politiken kan inte hålla fast vid det gamla. Kärnkraften är fortfarande inte långsiktigt hållbar, men Miljöpartiet och Centern får ha viss förståelse för ett något mer kortsiktigt tänkande i detta prekära läge. Att avveckla fullt fungerande fossilfria energikällor är att såga av grenen man sitter på, i ett läge då vi inte vet hur länge vi ska få sitta kvar.