Jag hade inte tänkt skriva om förre first ladyn Michelle Obamas besök i Sverige och Globen förra onsdagen – bara gå dit och lyssna på en av samtidens mest engagerande personer. Om resan från södra Chicago till elitunversiteten och vidare till Vita huset, och om hennes mission att alla unga i världen ska få göra sin resa och bryta sina barriärer, avsett kön, etnicitet eller vilka föräldrar man har.
Men det går inte att hålla tyst när resencenter och krönikörer tävlat i att såga evenemanget. Det har kallats platt, banalt och fullt med kvinnofloskler (Aftonbladet 11/4). Tingel-tangel, sockersött, lattemammaträff och amerikaniserat är andra omdömen som florerat. Det sista i betydelsen att det var kommersiellt, att det också handlade om att sälja en bok och att biljetterna kostade från 3 000 kronor och uppåt. Själv måste jag ha gjort ett kap då jag satt bra och kom undan med en tredjedel av priset.
Det är självklart en journalistisk uppgift att vara kritisk till ett evenemang av den här sorten. Allt var heller inte bra. Det liknade bitvis ett sektmöte där bisittaren vevade med handen för att framkalla jubel över helbrägdagöraren. Men oftast gjordes det helt i onödan. Obamas vassa analys och humor framkallade äkta jubel så det räckte och blev över. Det måste vara något annat som orsakat denna enorma irritation hos skribenterna.
Möjligen var det att Michelle Obama vägrar kliva in i en av världens största filterbubblor, ”vi som avskyr Donald Trump”. Hon är fruktansvärt kritisk i sin bok, mot Trumps kvinnoförakt och mot att han släppt fram rasismen i USA. Hennes budskap går rakt emot Trumps men hon tar sällan eller aldrig hans namn i sin mun och har valt strategin ”when they go low we go high”. Det är frustrerande för den som väntar sig ett politiskt ledarskap som svarar med samma mynt, som ska ställa allt till rätta igen.
Kvällens enda riktiga kollision med den övre medelklass-publiken i Globen skedde i ett helt annat ämne. När Michelle Obama beskrev sitt eget sätt att gå från det lilla, instängda sammanhanget till att ta in världen, och välkomnade miljoner eller miljarder efterföljare (res, res, res överallt!), då skruvade man på sig i bänkraderna. Har hon ens hört talas om flygskam?!
Men det är som krönikören Merete Mazzarella skriver (UNT 14/4): ”Det är lätt för den som redan rest mycket att bevaka andras dygd. Så löser vi inte klimatfrågan.” En globaliserad värld kräver fortsatta möten, inte minst mellan familjemedlemmar, och folk i utvecklingsländer kan inte hållas kvar i sin by. Nöjesresor till solen flera gånger per år är en helt annan sak, liksom priset för att förorena atmosfären.
Michelle for president! Greta Thunberg for president! Har den som väcker hopp i dystra tider ett ansvar eller är det som Barack Obama sagt: ”Hon är för förståndig för att vilja vara politiker”?