Samtidigt som turbulensen i London tycks eskalera bortom all kontroll pågår det ”brexit-debatter” världen över. Politiker vill inget hellre än både äta kakan och ha den kvar. Det verkar till och med nödvändigt för att behålla makten, att lova att alla ska få det bättre samtidigt som ingen förlorar något. I Sverige, till exempel, vill regeringen storsatsa på Arlanda flygplats, en utbyggnad som blir klar endast några år innan Sverige ska vara klimatneutralt och inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser.
På ena sidan finns politiker som säger nej till varje ny centimeter asfalt för bilar eller flygplan. På andra sidan de som bara ser elbilar på vägarna och biobränsle i flygtankarna inom några decennier. Och däremellan de som faktiskt inte vet hur det ska gå, som vrider sig i nattlig ångest både för miljön och för förlorade jobb. De känner rädsla för gula västar utanför kontoret nästa morgon och för att de snart ska förlora väljarnas förtroende.
Det är knappast förvånande att populister har ett försteg i att vara just populister. De tar ingenting för att säga att välståndet kommer att öka när vi bygger murar omkring oss, att ”allt kommer att bli som förr” fast bättre. Miljön kan de helt enkelt bortse ifrån.
Men även de politiker som tror sig kunna stoppa all bil- och flygtrafik är populister som vill ha det som förr, alternativt har ett rent innerstadsperspektiv. Utvecklingsoptimisterna likaså, som inte kan svara på varifrån biobränslet till flyget eller elen till bilarna ska komma. Klimatfrågan är mänskligheten största utmaning hittills. Den kräver mer av fri marknad och avreglering, och mer av överstatlighet och reglering, samtidigt. Vilket ställer enorma krav på politiker som är vana att gå i sina gamla hjulspår.
Varför inte erkänna att man inte riktigt vet, att prognoser kan slå helt fel på bara några års sikt? Man vet inte vilka jobb som ska komma om 10-20 år, inte heller vilka energislag som ska utvecklas och bli ledande. Politikerns jobb skulle i så fall i första hand vara att underhålla och utveckla den infrastruktur som finns och att göra det dyrt att smutsa ned miljön. I övrigt skulle man bara underlätta så mycket som möjligt för innovation och företagande. Säg exempelvis ja till x, det bästa drivmedlet som utvecklas under 2020-talet, i stället för bara nej till bensin och diesel.
Det går att sätta upp mål, som en fossilfri transportsektor om 20 år, men det går inte att detaljbestämma vägen dit. En fjärde landningsbana på Arlanda får vänta, likaså höghastighetsbanor för tågen. Det är ovant för politiker som iklätt sig rollen av tvärsäkra visionärer. Men den enda säkra vinnaren av tvärsäkra visioner är den som lärt sig att peka ut förlorarna. Det är den borne populisten, som åtminstone tillfälligt styr skeendet i både London och Washington.