Under min tid som ekonomireporter på UNT, 2003-2009, fick jag inte så sällan ha hårnät och förkläde på jobbet. Uppsalas näringsliv bestod som i alla andra städer av handel och tjänsteföretag, som till numerären hade klart flest anställda i den privata sektorn. Men som journalist var jag förstås nyfiken på nya lovande företag, de kommande stora arbetsgivarna. Och då hamnade jag ofta på forskningsbaserade företag inom läkemedel och bioteknik, med samlingsnamnet life science. Det bildmässiga i reportagen fanns i laboratoriemiljön, därav klädseln.
En lärdom som ekonomijournalist i Uppsala var att läkemedelsföretaget Pharmacia, storföretaget framför andra i stan, styckats upp och sålts men ändå aldrig försvunnit. Pharmacias forskning lever och frodas än i dag i företag som Q-med (numera Galderma), Diagnostics (Thermo Fisher) och Biotech (GE Healthcare). En annan lärdom var att det är mycket svårt för nya företag utan färdiga produkter att ta sig upp till den mogna nivån, att få mer än något tiotal anställda.
Orsakerna till svårigheten att växa är många. En kan beskrivas som otålighet och brist på uthållighet, både hos grundarna och investerare. Själva företagsidén är sällan modest. Den brukar vara att förändra världen, med ett nytt läkemedel mot cancer eller en energilösning som gör fossila bränslen överspelade. Men efter fem år drar sig riskkapitalbolaget ur och sagan för bolaget är all.
Alternativet till himlen är att nå till trädtopparna. I det här fallet innebär det att företaget säljs till någon med större finansiella muskler. Eller att man strävar på och får ut en annan produkt på marknaden, kanske en biprodukt från forskningen som är tillräckligt bra och som gör att det inte står noll i intäktskolumnen även i nästa årsredovisning. Baksidan är att det stora genombrottet kanske uteblir. Det gick inte att förändra världen, den här gången heller.
Innan riskkapitalet kommer in i bilden, i forskningsföretagens tidiga skeden (cirka två-fem år efter bildandet) är många beroende av statlig hjälp. Det finns innovationsstiftelser som under olika namn (Teknikbrostiftelserna, Almi, Innovationsbron, Uminova) hjälpt företag och som har sitt ursprung i avvecklingen av löntagarfonderna i början 1990-talet. Universiteten är också viktiga genom sina holdingbolag, helt naturligt då många företagsidéer har sitt ursprung i forskningen.
En företagsinkubator ger som namnet antyder ett lite bredare stöd än bara pengar. Till exempel med affärsutveckling, ofta den svåraste biten för forskare utan ekonomikunskaper. Företaget får också tillgång till ett nätverk inom näringslivet, till kurser och expertis på en rad områden. I Uppsala Science Park finns inkubatorn UIC (Uppsala Innovation Centre) som sedan 2004 bidragit till att över tre miljarder kronor investerats i tidiga bolag. Varje år utvärderas 230 affärsidéer och 80 nya projekt. Det går bra, till och med riktigt bra då UIC utsetts till världens fjärde bästa företagsinkubator med universitetskoppling (UBI Global).
Bland kända UIC-bolag kan nämnas Årets företagare 2018 i Uppsala län, Vidilab, som gör parasitdiagnostik på djur, VBN Components (3D-printade metalldelar till maskiner och verktyg), bioteknikföretaget Mercodia och ÅAC Microtec som tillverkar små rymdsatelliter och delar till både satelliter och flygplan. Och Halo Genomics, ett företag som såldes till det globala storföretaget Agilent bara tre år efter starten, men som har kvar sin forskning i Uppsala, om metoder för att underlätta analys av arvsmassa.
Jag gläds lite över att känna igen ÅAC Microtec, som hette Ångström Aerospace när jag var på besök hösten 2007. Det brukar annars vara för mig obekanta namn som flimrar förbi i pressmeddelanden från Uppsalas näringsliv. Det kan bero på namnbyten och försäljningar, men också på den strida ström av idéer som fortsätter att pröva sin bäring i staden med två universitet. Företagarstaden Uppsala är mer vital än någonsin och Pharmaciadevisen gäller fortfarande: Riktigt bra idéer dör aldrig, de antar bara nya skepnader.