Det finns tveklöst ett samband mellan fattigdom och korruption. Företag väljer att investera i länder där mutor sällan förekommer och där investeringarna skyddas av ett oberoende rättssystem. De utvecklingsländer som lyckats lyfta sig ur fattigdomen har generellt mer fungerande institutioner medan andra, trots i många fall påtagliga naturresurser, har hållits kvar i fattigdom på grund av korruption.
Transparency International, en oberoende organisation med syfte att motverka korruption, gör varje år en lista över världens länder med graden av korruption. Inte överraskande har de nordiska länderna, tillsammans med Kanada och Australien, allra minst, medan stora delar av Afrika, Asien och Latinamerika lider svårt av korruption. Med det finns förstås undantag, ljusa fläckar där kontinenten i övrigt går i mörkt på Transparency Internationals kartor. I Afrika gäller det exempelvis Ghana och Botswana.
Botswana i söder är Afrikas minst korrumperade land och har också varit en ekonomisk framgångssaga sedan självständigheten, med en tillväxt på 5-10 procent. Detsamma gäller Ghana som också har en väl utbyggd banksektor för finansiering av växande små och medelstora företag. Den privata sektorn står för tillväxten och Ghanas ekonomi har på 2000-talet fått fler ben att stå på än tidigare, då guldpriset och kakaoproduktionen var helt avgörande för välståndet.
I Latinamerika särskiljer sig två länder, Chile med en europeisk nivå av korruption och Venezuela, ett av världens tio mest korrupta länder. Chile har sedan demokratiseringen 1990 haft en mycket positiv utveckling. Landet drabbades hårt av finanskrisen 2008-2009 men har återhämtat sig. Venezuela är däremot nära ekonomisk kollaps, trots den omfattande oljeexporten. Den kan knappast bli tydligare än så. Korruption är förödande för välstånd och utveckling, särskilt som den oftast kombineras med diktatur och ofrihet.
Korruption kan bita sig fast även i demokratiska länder, till exempel i Spanien. Men med fria val och en fri press kommer den förr eller senare att avslöjas och de ansvariga ställas till svars. Båda de största partierna och det spanska kungahuset har de senaste åren fått stå till svars för korruptionsskandaler. Det är tänkvärt att Spanien, som spanjorerna själva anser vara svårt korrumperat, ändå är lika bra som ”föredömet” Botswana, enligt Transparency International.
Kampen mot korruption är en av biståndsorganet Sida:s mest prioriterade frågor, just för att korruptionen hindrar utveckling. Sida:s hemsida: ”Mest drabbas de fattiga. Korruption försvagar tilliten i ett samhälle och riskerar därmed att urholka demokratin, i allra värsta fall kan hela samhällsbygget eroderas. Tillgången till sociala tjänster, såsom hälsa och utbildning, urholkas.”
Sidas Antikorruptionsregel innebär att ”alltid förebygga, aldrig acceptera, alltid informera och alltid agera” vid misstankar om korruption. Från och med i fjol redovisar Sida alla anmälningar om korruption och resultatet av utredningarna. Under 2014 fick organisationen in 144 anmälningar som ledde till att 101 utredningar kunde slutföras. Sammanlagt krävde organisationen tillbaka drygt 25 miljoner kronor, oftast från partners i landet man försöker hjälpa. Alla ärenden finns att läsa på www.openaid.se, även de som bara handlat om obekräftade rykten eller misstankar som inte gått att bevisa.
Öppenheten från Sida borde vara vägledande för hur kampen mot korruption ska gå vidare. Att acceptera mutor och uppgörelser i slutna rum som en ”kultur” när man gör affärer i vissa länder är att acceptera en fortsättning av systemet. Detta har försvarsföretaget Saab erfarit vid försäljningen av Jas till Sydafrika och det har Telia Sonera fått erfara i land efter land i Eurasien. Att en av världens minst korrumperade stater, Sverige, direkt eller indirekt varit inblandad i dessa affärer säger något hur långt det är kvar till en värld utan korruption.