Folkviljan står inte högt i kurs i Storbritannien för tillfället. Det är inte bara det att de flesta britter vill vara kvar i EU. Ledningen för stanna-sidan har de senaste 18 månaderna varit tydlig i opinionsmätningarna och är för närvarande åtta procentenheter, 54-46 (Mail on Sunday 23/6). Ändå är viljan att respektera resultatet i folkomröstningen begriplig, och det är också den linje som Theresa May drivit under sina tre år som premiärminister.
Men det är också så att 65 miljoner britters öde nu vilar i händerna på ett parti som fick 8,8 procent av rösterna i det senaste valet, EU-parlamentsvalet i maj. Konservativa Tories nye ledare, Boris Johnson eller Jeremy Hunt, kommer dessutom att företräda sidan som eftersträvar en hård brexit. ”Jag lovar att vi har gått ut ur EU före 31 oktober”, säger Boris Johnson, den sannolike nye premiärministern.
Efter tillträdet har Johnson tre månader på sig att förhandla med EU. Allt tyder på att Storbritannien kommer att lämna utan ett avtal. Och då har landets ledning plötsligt bara en knapp fjärdedel av väljarna med sig, enligt opinionsmätningarna.
Dagens Toryparti har inte mycket gemensamt med det parti som David Cameron övergav 2016. Brexitörer har strömmat till partiet och så mycket som två tredjedelar av partimedlemmarna förespråkar en brexit utan avtal.
Professor Tim Bale ritar för BBC upp kartan över de medlemmar som i slutet av juli fattar beslut om landets framtid. De är 97 procent vita, 70 procent män och 86 procent från en högre samhällsklass. Sex av tio vill återinföra dödsstraffet. ”These are oddballs”, de är kufar, konstaterar Bale. Å andra sidan spelar det inte så stor roll vem de väljer som partiledare. Johnson och Hunt är politiskt till förväxling lika, två högermän med skattesänkningar på programmet och med samma inställning i brexitfrågan.
Det är naturligtvis varken EU-val eller opinionsundersökningar, hur samstämmiga de än är, som styr brittisk politik. Folkomröstningsresultatet från 2016 ifrågasätts visserligen regelbundet, men någon samlad aktion för att pröva förhållandet till EU på nytt har hittills inte vunnit gehör. Och parlamentet har den sammansättning det fick vid valet 2017. Nästa val planeras till i maj 2022 om inget oförutsett inträffar. Jeremy Hunt säger ärligt att varken en ny folkomröstning eller ett nyval är aktuellt eftersom han då skulle stå på den förlorande sidan.
Men det är ett faktum att en avtalslös brexit aldrig haft det minsta folkligt stöd i Storbritannien. ”Landet befinner sig på randen av att dras in i en avtalslös brexit mot sin vilja, utan att ha något att säga till om. Var finns motståndet mot denna demokratiska skandal”, frågar sig Polly Toynbee, kolumnist i The Guardian (25/6).
Blickarna vänds mot Jeremy Corbyn och Labourpartiet, hittills oförmögna att komma fram till en ståndpunkt i brexitfrågan. Corbyn är sugen på makt och njuter av att se den gamla huvudmotståndaren Tories implodera, men samtidigt riskerar han att släppa fram helt andra politiska krafter.
Det ursprungliga misstaget, som alla tillkortakommanden på något sätt har sitt ursprung i, var David Camerons löfte sin till sina EU-kritiska partivänner att utlysa en folkomröstning om Tories vann valet 2015. Det gjorde man med besked. Egen majoritet i parlamentet betydde att omröstningen inte kunde stoppas av den EU-vänliga koalitionspartnern Liberaldemokraterna. Snöbollen var satt i rullning, i oktober når den stupet och allt är för sent.
En hård brexit är, på grund av den irländska gränsen, det oundvikliga slut som bara en liten minoritet av britterna velat ha. En liten strimma hopp om en demokratisk lösning finns i Boris Johnsons oförutsägbarhet. Vad som helst kan egentligen hända under de tidiga höstmånaderna. Det skulle kunna betyda ett enande av motståndet och att de brittiska väljarna till slut fick säga sitt, i allra bästa fall i en ny folkomröstning om EU-medlemskapet.