Om fyra dagar är Theresa Mays dagar som premiärminister och Toryledare över. Partiet som fick nio procent i EU-valet nyligen kommer då att utse en efterträdare på båda posterna som tillträder i början av juli, med största sannolikhet den förre utrikesministern Boris Johnson. Alla inser att det mest demokratiska vore att utlysa nyval. Men det vore i dagsläget detsamma som att ge en superpopulist, Brexitpartiets Nigel Farage, nycklarna till 10 Downing street. Nio procent, som sagt.
Ett nyval skulle för övrigt kunna bli det fjärde katastrofala valet i rad för en prövad befolkning. Det började 2015 med att det gick för bra för David Cameron. När Tories mot alla odds fick egen majoritet kunde han inte skjuta på den folkomröstning om EU han aldrig velat ha men som han lovat sitt splittrade parti. Året därpå kom själva brexitomröstningen och 2017 valet där Theresa May ville stärka sitt mandat inför förhandlingarna med EU, men i stället gjorde sig beroende av nordirländska unionister.
Bara fyra dagar kvar av velande och oförmåga. Så ser många på Theresa May, som kommer att gå till historien för sina misslyckanden, konkret de tre förlorade omröstningarna i parlamentet om brexitavtalet under vintern och våren. Men förutom det nämnda valet för två år sedan är frågan om någon hade kunnat göra det bättre. Möjligen hade brexit varit ett faktum sedan två månader (29 mars var utträdesdatum), men då utan ett avtal med EU.
Det hade kunnat kompromissas om det mesta i avtalet. Pengarna, visum och medborgarskap, tullar? Inga problem. Men redan från början har det stått klart att frågan om den framtida gränsen mellan EU-landet Irland och Nordirland saknar en lösning. Gränsen kan inte vara hård och mjuk på samma gång. En del av Storbritannien (Nordirland) kan inte både lämna EU och stanna kvar. Man kan inte äta kakan, och så vidare… Detta har ingenting med May att göra.
Det har visat sig att också Labour är delat mitt itu av brexitfrågan. En röststark falang vill se en ny folkomröstning om EU-medlemskapet, andra vill bara se huvudmotståndaren Tories förinta sig självt. Förra söndagen visade väljarna vad de tycker om hanteringen av brexit i de forna maktpartierna. För närvarande finns bara två partipolitiska krafter att räkna med i Storbritannien: Brexitpartiet och pånyttfödda Liberaldemokraterna.
Brittiska kommentatorer har räknat på EU-valet och kommit fram till att stanna-sidan ”vann”. Remainpartierna Lib Dem, De Gröna, Skotska nationalisterna SNP, walesiska Plaid Cymru och Change UK samlade drygt 40 procent av rösterna, mot 35 för Brexitpartiet och Ukip. Om man räknar med 80 procent för att lämna i Tories och 60 procent för att stanna i Labour (osäkra siffror) blir resultatet 50-47 till förmån för att stanna i EU. Ett teoretiskt resonemang, förstås, men det har ändå gett råg i ryggen för dem som vill se en ny folkomröstning.
Boris Johnson, Röde Boris, ett epitet som kommer från hårfärgen och inte den politiska uppfattningen, tros alltså kliva rakt in på premiärministerposten i juli. Sedan ska han föra Storbritannien ut ur EU på dagen 31 oktober, med eller utan ett avtal med EU. Så är det tänkt.
Så kan det också bli. Men samtidigt vet ingen vad som rör sig i Johnsons huvud. Vem är han? Den fryntlige Londonborgmästaren som blev en frontfigur för brexit och sedermera en loj utrikesminister. Ville han ens lämna EU? Hur var det när han vintern 2016 låste in sig på landet och skrev en text för brexit och en emot? Vann egentligen stanna-sidan i hans interna kamp? Vissa har hävdat det och Johnson förnekade det inte på en direkt fråga.
Det kan gå lite hur som helst, och känslan är att Boris Johnson njuter av den allmänna osäkerheten. Han gillar att överraska. Och det vore onekligen en överraskning om han tog de hårdaste brexitörerna i örat, drev på för en kompromiss och såg till att Storbritannien lämnade EU under ordnade former. Men en ny folkomröstning kan man nog glömma med Johnson vid rodret.