Det finns en checklista på saker som hade varit bra att göra innan lågkonjunkturen kommer. Som att bedriva en stram finanspolitik, att ”spara i ladorna”. Eller att ha en penningpolitik som gör att det finns vapen att ta till när hjulen i samhällsekonomin stannar. Eller att trappa ned ränteavdraget för lån, och samtidigt lägga band på såväl bostadsrace som en alltför konsumtionsdriven tillväxt.
Av olika skäl har inget av detta gjorts, och nu är det för sent. Konjunkturinstitutets rapport i augusti skilde sig påtagligt från den i juni. Sveriges BNP minskade oväntat det andra kvartalet och alla kurvor pekar nu åt fel håll för resten av året och 2020. Samtidigt rapporterar Arbetsförmedlingen 5 000 fler inskrivna arbetslösa jämfört med augusti 2018. Det råder nu inget tvivel om att lågkonjunkturen är på väg.
Många bedömare räknar upp det minskade byggandet, handelskriget mellan USA och Kina och osäkerheten kring brexit som skäl till nedgången. Men omvärldsfaktorer finns alltid där. Färre tar upp det mer uppenbara att varje uppgång måste följas av en nedgång. Utan avkylande effekter finns ingen tid att få bukt med baksidan av överhettningen, som det låga utbudet av arbetskraft och kompetensbrist. Lågkonjunkturer är nödvändiga för en sund och balanserad ekonomi.
Men att gå in i en lågkonjunktur med minusränta och ett överskott i statsbudgeten som ligger nära nollstrecket är alltså långt ifrån idealiskt. Till detta kan läggas Sveriges stora problem med integrationen av nyanlända. Den stora flyktinginvandringen 2015-2016 skedde i ett läge när ”alla fick jobb”. Företagen skrek efter folk och det räckte med en minimum av kvalifikationer. Men många som kom till Sverige hade ingen utbildning alls, och naturligtvis inga språkkunskaper.
Nu ska hundratusentals ut på arbetsmarknaden under sämre tider, utan att någon bredare lagstiftning om enkla jobb finns på plats. Risken för ökade spänningar är stor, särskilt som politiker i många länder, även i Sverige, är beredda att spela på föreställningar om ”andra som tar våra jobb”. Dessa populister lyckades vinna gehör under till exempel brexitkampanjen. När jobben de facto blir färre, och när övriga politiker inte förmås enas om rätt sorts reformer, då blir populistens jobb enklare.
De som hävdar att Sverige ändå står väl rustat inför lågkonjunkturen pekar på den historiskt låga statsskulden och att arbetslösheten ändå är relativt låg, kring sju procent. Förutsättningarna är goda och fallhöjden är hög, menar man. Men det behövs inte mycket för att utvecklingen ska gå längre åt fel håll. Ett skäl till det är den dysfunktionella svenska bostadsmarknaden.
Bostadspriserna i Sverige har stigit konstant under 25 år, med en konsolidering de senaste två åren. I Storstockholm är priserna sex gånger så höga som 1994 (enligt SCB:s fastighetsprisindex). Som en jämförelse dubblerades priserna inför 1990-talskrisen (1986-1991). Det är en ihållande uppgång som saknar motstycke i världen. Trots att historien visar att priserna i längden inte kan avvika från produktivitetsutvecklingen, har Riksbanken och riksdagen snarast bidragit till att pumpa upp bubblan ytterligare.
Det räcka med några procentenheters ökning av arbetslösheten för att starta en nedåtgående spiral. Om en i hushållet blir arbetslös kan man tvingas sälja sin bostadsrätt snabbt. Om man köpt lägenheten för ett antal år sedan kan ett pris under marknadsvärdet accepteras, då lånen ändå kan lösas in. Fallet är i gång och liksom i början av 1990-talet kan stora delar av samhället dras med. Fallhöjden för ekonomin som helhet finns, men fallhöjden för en bostadsrätt i Stockholm är långt mycket större.
Lågkonjunkturen kan både välkomnas och fruktas. Till det positiva hör alltså ekonomins funktionssätt, men också att klimatomställningen kan snabbas på. Utsläppen minskar och jordmånen för nödvändiga investeringar i till exempel infrastruktur ökar. Men nedgångar innebär ofrånkomligen också personliga tragedier. Förhoppningsvis blir 20-talet inte ett nytt 90-tal. Men det ska vi i så fall inte tacka våra folkvalda politiker för.