Ogräset sticker upp i stenbeläggningen där den lilla flickan står i UNT:s reportage om Bandstolsvägen (15/9). Hon bor i den mest utsatta delen av Uppsalas mest utsatta område. Som konstaterats på ledarsidan (9/9) och i tidningens pågående serie om Gottsunda sticker Bandstolsvägen ut på alla sätt. Där röstade 24 procent i EU-valet i maj. Adressen har utvecklats till ett parallellsamhälle i miniatyrformat.
Utsatthet är i grunden socioekonomisk svaghet, arbetslöshet och brist på utbildning. Dess yttersta uttryck är kriminalitet, bilbränder och skadegörelse. Att vända skutan tar många år, kanske generationer. Nya invånare måste växa upp, gå i en lika bra skola som sina generationskamrater i andra stadsdelar och kunna välja en annan väg än fattigdom, utanförskap och i värsta fall grov kriminalitet. Det finns ingen ”quick fix”, som det brukar heta på politikerspråk.
Ändå finns där något som liknar en genväg. All erfarenhet visar att ett bostadsområde gynnas positivt om husen tas om hand, liksom utemiljön. Att lampor lagas, skräp och klotter tas bort, planteringar hålls rena och att portgångar ser någorlunda inbjudande ut innebär en positiv spiral för trivseln. Ett ”sjavigt och skitigt” intryck, som de boende i UNT-reportaget säger att Bandstolsvägen ger, betyder i stället att dåligt blir än värre.
Fastighetsägaren har förstås en nyckelroll och den förra ägaren till husen på Bandstolsvägen, Graflunds, fick mycket kritik för dåligt underhåll, skräp och smuts. ”Jag är väldigt kritisk till hur de hanterar sitt område”, sade exempelvis kommunalrådet Mohamad Hassan (L) i en intervju med SR Radio Uppland (25/2 2014) efter en brand i området. Senare under 2014 såldes fastigheten till riskkapitalägda D Carnegie, som i fjol bytte namn till Hembla.
Förhoppningar och svikna löften – Bandstolsborna är vana. Det är ännu för tidigt att såga Hembla. Renoveringar av lägenheterna pågår och man har lovat att ta ett ”helhetsgrepp” om kringmiljön. Det går långsamt framåt, men till synes inte alls vad gäller vissa delar, som utemiljön. Det ligger förvisso säkert en del i vad kommunikationschefen Jonatan Öhman säger, att ”det finns en underhållsskuld från tidigare fastighetsägare”.
En hel del av oron gäller just renoveringarna av lägenheterna, att de bara rustas på ytan, en åt gången och först när hyresgästen sagt upp sitt kontrakt. Nästa hyresgäst betalar sedan en hyra i nivå med mer stadsnära lägen. Tanken slår de boende: Vill man se hur länge vi står ut med vårt slitna boende? Är det egentligen oss man vill byta ut för att höja områdets status?
Om inte något händer mycket snart på Bandstolsvägen kommer misstankarna att slå rot och undran övergå i visshet. Vad finns egentligen bakom Hemblas standardformuleringar om ”en levande stadsdel som är trygg och trivsam för våra hyresgäster”? Jo, bakom företaget finns huvudägaren Blackstone, ett amerikanskt riskkapitalbolag som satsar hårt på bostadsfastigheter på fyra kontinenter, till ett värde av sammanlagt 1 500 miljarder kronor.
Det råder ingen tvekan om vad Blackstone vill med sina fastigheter. ”Buy it, fix it, sell it” är uppdraget enligt hemsidan. För säkerhets skull, under ”sälj”, står att ”när tillgången väl stabiliserats säljer vi till en långsiktig ägare och ger utdelningen till våra investerare”. Slutsatsen måste bli att Hembla inte är en långsiktig ägare som ser till sina hyresgäster. De tänker ”fixa till” Bandstolsvägen och sedan sälja beståndet.
Hembla har fortfarande tid att sätta fart på uppfräschningen av Bandstolsvägen, utvändigt och invändigt. Och man kan överge sin ”modell” att strunta i de nuvarande hyresgästerna. Att låta bostäder förfalla är inte bara brist på mänsklig hänsyn, det är också mycket dålig ”asset management” i en tid då bostadsmarknaden inte fortsätter spikrakt uppåt. Det senare är ett språk som även riskkapitalister förstår.