En het idrottssommar väntar, med fotbolls-EM i juni och OS i Rio de Janeiro i augusti. För svensk del är förhoppningarna högst ställda angående en 22-årig simmare, Sarah Sjöström, som är stor favorit att vinna OS-guld på 100 meter fjärilsim och som kan bärga en eller ett par medaljer till i Rio. Det största hotet mot Sjöström är nog varken nerver eller försämrad form, utan en hastigt förbättrad ryska.
Det finns många sorters dopning. Den mest skadliga bestod av rent tillväxthormon, anabola steroider, och var vanligast på 1970- och 1980-talen. Vi vet i dag att DDR och Sovjetunionen förstörde generationer av unga idrottare i statskontrollerade dopningsexperiment. Dominansen i idrottsgrenar där muskeltillväxt har avgörande betydelse för resultaten var också i det närmaste total. Även i USA och andra västländer var dopningen utbredd på grund av framgångshetsen, genom enskilda tränares och läkares försorg.
Det räcker att titta på en bild av en idrottare från den tiden, eller på listan av världsrekord i damernas friidrott, för att förstå att kampen mot den sortens dopning i princip har vunnits. I stället har vi fått en minst lika utbredd dopning med så kallade prestationshöjande preparat, där gränsen till medicin är svår att dra och där gråzonerna är många. Kampen mot dopningen sker nu främst i uthållighetssporter och enskilda länders inblandning har inte på något vis upphört.
New York Times avslöjade nyligen att minst 15 ryska medaljörer i vinter-OS i Sotji 2014 tros ha varit dopade. Enligt Grigorij Rodtjenkov, då chef för den ryska antidopingverksamheten, ska idrottare ha lämnat rena urinprov flera månader i förväg. Likt i en spionroman har sedan de faktiska proven under OS bytts ut mot rena genom luckor i de toalettutrymmen där proven togs. Inom friidrotten, särskilt i gångsporten, har också ett stort antal ryska dopningsfall avslöjats.
Även löparlandet Kenya har hamnat i strålkastarljuset då drygt 40 långdistanslöpare fastnat i dopningskontroller de senaste åren. Både Rysslands och Kenyas friidrottare har hotats av uteslutning från sommarens OS, det stora skyltfönstret för både stater och aktiva. Kenya har mött de internationella idrottsförbundens krav genom en ny nationell antidopningslag. Rysslands idrottsminister Vitalij Mutko bad nyligen i Sunday Times om ursäkt för alla dopningsskandaler och sade att han skäms. Han vädjade samtidigt om att Ryssland ska få delta i OS.
De prestationshöjande preparaten är kosttillskott eller mediciner som används till något de inte är avsedda för. Det senaste exemplet är Meldonium, en hjärtmedicin som tillverkas i Lettland och som varit vanlig i östra Europa. Medicinen ger ökad energiomsättning och kan förbättra resultat även för fullt friska personer. Sedan årsskiftet är Meldonium dopningsklassat vilket lett till en lång rad nya dopningsfall, bland andra den svenska löparen Abeba Aregawi.
Vissa hävdar att prestationshöjande preparat borde tillåtas. Dessa har blivit så vanliga inom alla idrotter och många säljs helt lagligt på apotek eller livsmedelsbutiker. Dessutom uppstår gråzoner då även elitidrottare kan ha medicinska skäl att ta vissa preparat, till exempel allergier. Genmanipulering gör också framtida dopning svårare att upptäcka då man måste studera enskilda celler i muskler som misstänks ha modifierats.
Ända finns alla skäl att fortsätta kampen mot dopning. Främst för att unga tar samma preparat som sina förebilder, men också för att antidopningsarbetet faktiskt fungerar. Det är en skam att åka dit. Det visar de nämnda reaktionerna från Ryssland och Kenya, men också exempelvis Zlatan Ibrahimovics reaktion när han anklagas för att ha dopat sig (en stämning).
Det kommer inte att bli rent spel i Rio de Janeiro i sommar. Men vetenskapen går framåt och proven som tas under OS sparas. Medaljörer från 2008 och 2012 har åkt dit i efterhand och så lär det bli den här gången också.