Hur stor är risken för att upproret i Hongkong får ett våldsamt slut? Kan till och med massakern på Himmelska fridens torg från 1989 komma att upprepas? Statskontrollerade Global Times varnade nyligen i en ledare för hårdare tag mot demonstranterna: ”Peking har inte fattat några beslut om att kraftfullt ingripa för att kuva våldsamheterna i Hongkong, men den möjligheten står helt klart till förfogande”, skriver man.
Tidningen slår sedan bakut mot alla jämförelser med 1989. ”Kina är mycket starkare och mognare, och dess förmåga att hantera komplexa situationer har förbättrats betydligt”, heter det. Men precis som då leds upproret nu av studenter med frihetslängtan. Precis som då är det mer än enskilda lagförslag som står på spel, även om dessa kan vara en utlösande faktor. Det handlar om synen på frihet.
Friheten i Hongkong finns på papper, i överenskommelsen med Storbritannien inför övertagandet av kolonin 1997. Den är garanterad i 50 år, fram till 2047, och gäller inte bara det separata ekonomiska systemet utan också yttrandefrihet, pressfrihet och mänskliga rättigheter. Ett land, två system, har det slagits fast.
Mycket hänger naturligtvis på utvecklingen i det stora fastlands-Kina. Inte heller där är friheten, eller bristen på frihet, huggen i sten. Den har tillåtits öka i perioder, som sedan följts av bakslag. Gränsen går alltid vid ifrågasättande av Kommunistpartiets allsmäktighet. Det var sådana tendenser som gjorde att Deng Xiaoping satte ned foten den där juninatten 1989, och med brutalitet slog ned alla krav på demokrati.
Under hösten 2012 rådde töväder för frihet (med kinesiska mått), under president Hu Jintao. Vi, en grupp svenska journalister, besökte regimkritiska konstnärer i Peking som upplevt förändringen, från 1990-talets gryningsräder till att till och med kunna håna den störste ikonen av alla, ordförande Mao. I Guangdongprovinsen i söder strejkade fabriksarbetare för bättre villkor och i Sichuan växte motståndet mot byggandet av jättedammar med folkomflyttningar som följd.
På en av de större nyhetsbyråerna i Peking berättade redaktionschefen om de många granskningar som sjösatts, om statstjänstemän som ställts till svars för korruption (Hu Jintaos hjärtfråga) och om miljöskandaler som blottlagts. Miljön var en brännhet fråga i huvudstaden där luften knappt gick att andas. Chefen förstod inte vår fråga om möjligheten att kritisera partiet. ”Varför skulle vi göra det. Vi kan ju kritisera allt de gör, alla förslag som läggs?”. Där går som sagt gränsen i Kina.
Veckan därpå utsågs Xi Jinping till ny partiledare, i mars 2013 skulle han bli Kinas president.
Xi Jinping har efter hand strypt alla fri- och rättigheter, för pressen, i yttrande på gator och torg och på internet. Tusentals oliktänkande och journalister har fängslats, bland dem de svenska medborgarna Peter Dahlin och Gui Minhai. Den senare sitter efter snart fyra år fortfarande i förvar. Det finns egentligen bara en sak som talar emot att Xi skulle agera i Hongkong som Deng i Peking för tre decennier sedan: affärerna.
Kommunistpartiets makt vilar på att alla kineser får det bättre. Men den ständigt höga tillväxten har snart halverats och Kina pressas ytterligare av handelskriget med USA. Utan finanscentret Hongkong, livsviktigt för Kina som en kanal för utländska investeringar, skulle läget försämras drastiskt.
Ur partiets synvinkel finns inga bra alternativ. Ett nytt Himmelska fridens torg måste till varje pris undvikas, men det måste också demokratiska reformer. Den stora missbedömningen gjordes redan 1997, då man trodde att Hongkongborna skulle nöja sig med sin börs och sina affärer. Men två miljoner demonstranter på gatorna 16 juni talar sitt tydliga språk. Hongkong älskar sin frihet. Till skillnad från studenterna 1989, som aldrig hade haft någon frihet, kan den gå förlorad i Hongkong.
Även om dagens Kina verkligen skulle vara ”starkare och mognare” innebär komplexiteten i Hongkongfrågan kanske den största utmaningen för partiet sedan maktövertagandet 1949.