Sveriges medborgare känner sig alltmer otrygga i sin vardag. Därtill kommer rapporter om gängkriminalitet och attacker mot blåljuspersonal. I kölvattnet av detta har kategorin Lag och ordning kommit att prioriteras högt av väljarna.
Alliansens ledare presenterade på DN Debatt (7/7) flera förslag för att möta dessa utmaningar. Många förefaller rimliga, som till exempel att se över den straffrabatt som kan tillämpas om en gärningsman är mellan 18 och 21 år, att det ska vara kriminellt att hindra en utryckning eller att se över den praxis som gör det svårt för poliser att erhålla kränkningsersättning.
Men som alltid när det finns väljare att vinna inför ett val finns det en risk att det går snabbt, och det är viktigt att de olika aspekterna inte klumpas ihop till en degig massa av ”tuffare tag” och ”skärpta straff”. Vi måste skilja på de problem som beror på lagstiftning och de som beror på en låg uppklarningsgrad.
Skärpta straff kan absolut leda till att färre brott begås, det är ett av de bärande argumenten för att tillämpa dem. Men diskussionen är komplex, människors upplevelse av vad som är rättvist tenderar att variera. Det handlar om att fastställa en nivå av allvarlighet, vilken sedan resulterar i den straffskala som rättsväsendet har att förhålla sig till. Vid denna process tas hänsyn till de funktioner som straffet ska fylla, och även här går åsikterna isär kring vilken som ska prioriteras högst. Det kan handla om upprättelse för offret, om att försäkra att individen inte begår ett brott igen eller om att avskräcka människor från att alls begå brott. Alltså etiska avgöranden, men också huruvida det tillämpliga medlet faktiskt helgar målet. Det finns områden där lagstiftningen har halkat efter. När domen kom i det uppmärksammade våldtäktsmålet från Uppsala, där dådet live-streamades, diskuterades just straffrabatten, som tillämpades för en av gärningsmännen. Men rättssäkerheten vilar på att diskussionen om straff och dess stränghet är trög.
Stora delar av alliansens debattartikel ägnas åt problem som snarare på beror på att redan kriminaliserade handlingar inte lagförs. Det vill säga att brottslingar kommer undan. Detta avhjälps inte med hårdare straff, utan genom ökade resurser till polisen och förändringar i myndighetens organisation.
Både en rimlig lagstiftning och en god uppklaringsgrad är naturligtvis grundläggande för att människor ska känna sig trygga och fria att utöva sina rättigheter. ”Skärpta straff” låter mer påtagligt än ”fler resurser och omorganisation”, men om begreppet basuneras ut utan att redogöra för argumentationen som talar till dess fördel, kan det räknas till ett populistiskt tilltag. Det är en självklarhet att brott inte ska begås, annars skulle de inte kallas brott. Men det är inte lika självklart vad ett straff ska bli för den enskilde, vet du?