Den första maj 2004 påbörjades EU:s östutvidgning. De kommande åren blev unionen tio medlemsländer och femtio miljoner invånare rikare. En diskussion som fördes inför utvidgningen var huruvida medlemskapet skulle öka eller minska reformeringsviljan i länderna, som präglades av såväl ekonomiska som sociala utmaningar. Men grundtanken med unionen – att säkra fred genom att knyta de europeiska länderna närmre varandra – segrade. Nu skulle det äntligen bli ett slut på det kalla krigets tudelning mellan öst och väst.
EU får ofta kritik för att inte med tillräcklig styrka markera mot medlemsländer som bryter mot förpliktelser som de åtagit sig via medlemskapet. Men de senaste veckorna har EU fördömt flera medlemsländer i både ord och handling.
Förra veckan skärpte kommissionen tonläget ordentligt gentemot Polen genom att inleda en formell process mot de kontroversiella lagförslag som den ultrakonservativa regeringen har försökt driva igenom. I praktiken innebär detta ett hot om att aktivera unionens ”kärnvapen” i sammanhanget, artikel sju i EU-fördraget. Ett förfarande som kan leda till att landet förlorar rösträtten i rådet. Även Ungerns illiberala utveckling har mötts med att överträdelseförfaranden (som är det första steget mot att dra ett medlemsland inför EU-domstolen) inletts.
De mer frekventa fördömandena motiveras förmodligen inte bara utifrån att demokrati, rättstatsliga principer och mänskliga rättigheter ska värnas. Nej, det är troligt att flyktingfrågan spelar ut sin rätt även här. De så kallade Visegradländerna (där Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien ingår) vägrar ta emot asylsökande enligt det överenskomna kvotflyktingsystemet. Men även här har en process påbörjats som kan ställa Ungern, Polen och Tjeckien inför domstol och därmed tvinga dem till böter. Slovakien slapp undan genom att utlova bättring.
I kölvattnet av utvecklingen i Polen och Ungern har en informell grupp bildats i EU som kallar sig för Rättsstatens vänner. Tanken är att diskutera hur de demokratiska förutsättningarna ser ut hos medlemsstaterna. I denna samling är bara Estland med från de östra delarna av unionen. Om detta visar något så är det att intressekonflikterna från förr inte bara finns kvar, utan tyvärr kanske har cementeras ytterligare.
Det finns många som säger att man skulle ha väntat och i stället låtit den europeiska integrationsmoroten dingla framför ögonen på kandidatländerna ett par år till. Men även om tudelningen mellan öst och väst fortfarande är kännbar så existerar den inom ramen för demokratiska instanser och förfaranden.Där gemensamma intressen, inte minst ekonomiska sådana, är en verklig faktor att räkna med.
Ingen vet hur Europa hade sett ut i dag utan samarbetet, men det är säkert att medlemsländer inte har krigat med varandra sedan andra världskrigets slut. Hantverket kan verka futtigt och som att det går långsamt – ja, till och med bitvis baklänges. Men jag vågar lova att det är bättre än alternativet.
Utvecklingen i Ungern och Polen har inte skett i ett vakuum utan är delvis en konsekvens av de senaste årens kriser. Att unionens instanser och medlemsstater nu höjer rösten är välkommet och ekonomiska sanktioner bör övervägas.