Emmanuel Macron välkomnar i dag sin amerikanska kollega Donald Trump i Paris. De två presidenterna sammanstrålar för att markera att det är hundra år sedan USA gick med i första världskriget på ententens sida för att besegra Tyskland. Franska och amerikanska soldater ska vandra sida vid sida i nationaldagsparaden längs med Champs Elysée.
Det är inte så märkligt att världen har förändrats under ett sekel. Men det är bara ett drygt halvår sedan USA fick en ny president och därmed inte längre är att lita på. De diplomatiska relationerna mellan Frankrike och USA må vara goda, men de två presidenternas politiska budskap är väsensskilda. Samtidigt fördjupar Frankrike och Tyskland sitt samarbete sedan Storbritannien valt att lämna EU.
De ödesdigra valen i Storbritannien och USA verkade indikera ett paradigmskifte. Populismen bredde ut sig som en löpeld i väst. Plötsligt förfäktades nationalism och protektionism framför öppenhet och frihandel. Gick det inte längre att vinna val på att argumentera för en öppen världsordning? Skulle EU-samarbetet upplösas?
Inte vad det verkar. Efter folkomröstningen om Storbritanniens utträde samlades de övriga medlemsländerna och proklamerade att de inte bara kommer stanna i samarbetet, utan fördjupa det. Därefter besegrades de högerextrema kandidaterna i såväl Österrike som Nederländerna.
När det blev dags för fransmännen att bege sig till valurnorna höll Europa andan. Men segern tillföll som bekant Macron som lyckades plocka majoritet även i nationalförsamlingen. Detta trots att han sjunger globaliseringens lovsång.
Det går inte att blåsa faran över. Det blev ingen jordskredsseger för liberalismen i något av länderna. Trump sitter dessvärre där han sitter och Storbritanniens utträde kommer lämna ett rejält hål i EU- budgeten. Tyskland och Frankrike har visserligen lovat att förvalta EU. Men Macron kan inte leva på sin popularitet för evigt utan kommer snart bli tvungen att visa sig värdig presidentskapet. Samtidigt har Tysklands förbundskansler Angela Merkel ett val att förhålla sig till senare i höst. Men det verkar ändå som att budskap om frihet och öppenhet vinner mark igen.
I dag firar fransmännen årsdagen för när folkmassorna stormade färstningen Bastiljen under franska revolutionen år 1789. Det var visserligen en brokig skara som gjorde revolt, i vilken många olika intressen stod mot varandra, men de hade alltjämt en gemensam fiende i en förtryckande statsmakt och en priviligierad överklass som levde i överflöd medan människor svalt.
Kan det vara så att den europeiska gemenskapens renässans beror på att länderna har tagit intryck av utvecklingen i USA och Storbritannien och funnit en gemensam fiende i populismen?