”Jag har aldrig blivit upprörd av underklädesreklam. För jag har alltid känt: det där har inte med mig att göra. Det visar upp en annan sort, det enda vi delar är x-kromosom.” Så kommenterar författaren Lena Andersson (DN 11/5) sin likhet med huvudkaraktären Ester Nilsson i sin senaste roman Egenmäktigt förfarande. Ester, skoningslöst förälskad konstnären Hugo Rask, står knappast framför spegeln fem timmar innan ett möte med Hugo. Varför skulle hon?
Titt som tätt diskuteras utseendenormer bland unga kvinnor. De är skadliga, sägs det. Baddräktsreklamer som pryder busstationer och skyltfönster blir en ständig påminnelse om det destruktiva fysiska idealet som endast ett fåtal kan uppnå. Resultatet blir självskadebeteende och låg självkänsla.
Många säger sig ha svaret på problemet. Journalisten Karl-Johan Karlsson skrev i Expressen i höstas (11/11) att modebranschen borde använda sig av kurviga modeller, som män gillar, i stället för smala. Förra året föreslog Grön Ungdom en lagstadgad BMI-gräns i modevärlden (SVT Opinion 22/4). Givetvis kan inte en ung kvinnas ätstörning förklaras endast med hänvisning till reklambilder. Men visst påverkar omgivningen.
Frågan är bara om de lösningar som ofta figurerar verkligen kommer att hjälpa tjejer att må bättre. Titt som tätt startas initiativ på internet där kvinnor uppmuntras att lägga upp strandbilder på sig själva, för att visa andra att man får se ut på olika sätt. Det är lovvärt. Men det angriper inte problemet på djupet.
Låt oss i stället sluta prata om kroppar över huvud taget. Det är bra att säga till en ung kvinna att hon duger som hon är – men samtidigt måste hon uppmanas till att själv bestämma vem hon är.
Ester Nilsson föraktar inte sitt eget utseende. Det har hon inte tid med. Hon är inte främst kvinna, utan människa – en tänkande, reflekterande sådan med många intressen och passioner. Att uppmuntra tjejer att bli som Ester är en betydligt bättre strategi än att införa en BMI-gräns för fotomodeller.
En människa med ett rikt inre liv bryr sig mindre om det yttre. En ung kvinna som uppmuntras att skaffa sig intressen och utveckla sina talanger – oavsett om det rör sig om att spela piano eller fotboll, skriva dikter, räkna matte eller ägna sig åt matlagning – kommer att ha mycket större kraft att stå emot destruktiva normer. Hon kommer att förstå att det finns viktigare och intressantare saker att bry sig om än strävan att efterlikna de photoshoppade kropparna i reklamkatalogen. Och hon kommer att göra det för sin egen skull, inte för andras.
Den som sitter på busshållplatsen med näsan i en intressant bok kommer inte att notera bikinimodellen på den två meter höga reklampelaren. Unga kvinnor har likt sina manliga kamrater rätt att ses av andra och sig själva som agerande subjekt. Inte som objekt, varken stereotypa eller normbrytande sådana.