Titt som tätt blossar debatten om sänkt rösträttsålder upp. På Expressens debattsida (5/1) skriver Olle Wästberg, ordförande för 2014 års demokratiutredning, att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år i de kommunala valen.
Alla åldersgränser är godtyckligt satta. I fråga om rösträtt har Wästberg rätt, de individuella skillnaderna är större än de generella. Men någonstans måste gränsen gå, även om den är godtycklig. Det går inte att instifta individuella mognadsprövningar som avgör om man är tillräckligt mogen för att rösta. Många skulle i så fall antagligen aldrig få göra det.
Förslaget om sänkt rösträtt välkomnas av den miljöpartistiska kulturministern Alice Bah Kuhnke, som menar att det är ett bra sätt att stärka ungas inflytande. Märkligt nog ville hennes parti tidigare att ungdomar inte ska kunna välja bort högskoleförberedande kurser på gymnasiet, och att alla ungdomar ska tvingas att ta studentexamen, eftersom man vid ung ålder inte är mogen att fatta viktiga beslut rörande ens eget liv.
Synen på barn och ungdomar är ofta inkonsekvent. Å ena sidan är det oroväckande om inte alla 15-åringar har högskolebehörighet. 14-åringar anses för unga för att köpa energidrycker i matvarubutiker. Statsminister Stefan Löfven har tidigare läxat upp Sveriges skolelever genom att hävda att ”fler måste låta skolan gå före träning och kompisar”.
Å andra sidan anser man, i varje fall demokratiministern och demokratiutredaren, att 16-åringar är fullt kapabla att delta i politiska beslut rörande kommuners miljardbudgetar.
Ungdomar kanske inte bör få välja utbildning helt fritt, men däremot är det mycket viktigt att de är med och styr utformningen av sin utbildning, tycks resonemanget gå. Pedagogiska uppfattningar att eleven kan lära sig själv, sina kamrater och till och med läraren har varit dominerande i Sverige fram till alldeles nyligen. Under de senaste åren har det skett en utveckling där elevråd ombildas till präktiga elevkårer, med ambitionen att verka som remissinstans för rektorer och skolstyrelser.
Men det finns en anledning till att det är vuxna och inte barn som styr samhället. Visst ska unga få göra sin röst hörd, och det är viktigt att elever lär sig om hur landstinget fungerar och hur de demokratiska processerna går till.
Det är också viktigt att de lär sig grundläggande litteraturhistoria. För den skull är det ingen kris att tonåringar inte finns representerade i Svenska Akademien. Den gymnasist som har en sådan ambition kan gott vänta några decennier.
Visst har många ungdomar bra idéer om hur samhället kan utvecklas. Men det har många äldre också. Dagens vurm för ungdom riskerar att leda till att man blundar för det faktum att erfarenheter ofta föder klokhet.
Myndighetsåldern är en rimlig gräns för att få rösta. Det finns ingen anledning att ändra på den saken.