För att samhället ska bli jämställt krävs förbjud av pornografi, kan man läsa i kampanjens manifest. På Expressens debattsida (9/7) skriver Zozan Inci, ordförande för organisationen Roks tillika initiativtagare till Porrfritt, att ”porr genomsyrar hela vår tillvaro”. Hon kräver en lagstiftning mot pornografi, i alla fall mot kommersiell sådan. Därtill ska personer som köpt sex utomlands straffas när de kommer hem och porrfria miljöer på införas på skolor och arbetsplatser.
Man kan undra vilken verklighet initiativtagarna bakom Porrfritt lever i. De flesta anser antagligen inte att vardagen fullständigt uppfylls av porr. Däremot är intentionen till viss del förståelig. Våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Om porrkonsumtion leder till kvinnomisshandel, kan ett porrförbud tyckas rimligt.
Men även om våldsamma män ser på våldsam porr i hög utsträckning, finns det inget som säger att det är just porrtittandet som ger upphov till en skev kvinnosyn. Det kan lika gärna förhålla sig tvärtom, eller bero på en tredje faktor. Att de flesta män som utövar våld också konsumerar porr betyder inte att de flesta som konsumerar porr utövar våld.
Man kan fråga sig vem som ska avgöra vad som är kvinnoförnedrande, kommersiell erotik, och vad som inte är det. Censuren för film avsedd för vuxna, som utfärdades av dåvarande Statens biografbyrå, är sedan 2011 avskaffad. Tänker sig initiativtagarna bakom Porrfritt att det ska upprättas en myndighet för porrgranskning?
På Island, där man redan har en lagstiftning mot porr, har diskussioner förts om att införa en statlig censur på internet. Kanske är det något sådant porrens fiender har i åtanke. Frågan är om det skulle hjälpa. Till och med i en diktatur som Saudiarabien, där pornografi är totalförbjudet, lyckas människor undkomma regleringarna. I en demokrati bör man dessutom vara försiktig med att censurera. Inskränkningar i yttrandefriheten ska vara mycket väl motiverade.
Porrmotståndarna verkar vara fast i 1970-talet. Dels för att de inte förstår att den moderna tekniken gör censur till en tämligen verkningslös metod, dels för att de inte låtsas om den utveckling av feministisk erotik som skett på senare tid. Deras syn på kvinnor, som de absurt nog jämställer med barn, vittnar om en paternalistisk inställning till kvinnors sexualitet. Inte heller verkar de medvetna om erotikens frigörande funktion i hbtq-världen.
Att ingen ska utnyttjas i framställningen av pornografi är en självklarhet. Arbetet mot kvinnovåld och jämlikhet mellan könen likaså. Men respekt för kvinnor uppnås inte genom censur, förbud och moralpanik, utan genom att främja goda attityder.